I Knivsta är väg 77 särskilt drabbad. Kommunpolis Örjan Brodin uppmanar att bilisterna tar det lugnare på vägarna.
– Viltolyckorna ökar generellt. Men det har varit väldigt många viltolyckor längs väg 77 och främst i höjd med Spakbacken vid 77:an. Det är den klart mest olycksdrabbade sträckan vad gäller viltolyckor, säger han
Dessutom ökar antalet smitningar vid viltolyckor.
– Det har skett vid ett flertal tillfällen. En av olyckorna kan vi nog klara upp i och med att det finns vittnen, säger Örjan Brodin.
Om man kör på vilt som björn, varg, vildsvin, älg, kungsörn, rådjur och hjort är det lag på att det omedelbart måste rapporteras till 112. Även om det påkörda viltet har sprungit vidare måste det rapporteras. Att inte rapportera en viltolycka rubriceras som smitning.
Conny Rosenlund och Ingvar Jansson är kommunjägare och eftersöksjägare. Bägge är väl medvetna om problemen.
– Längs med hela 77:an är det vanligt med viltolyckor. Det som gör den vägen lite speciell är att det inte enbart är rådjur som körs på utan även vildsvin och älg. Även längs väg 255 ökar viltolyckorna, säger Conny Rosenlund.
En sträcka där trafikolyckor med rådjur ofta sker är Gredelbyleden mellan macken och Knivsta centrum.
– Det är extremt mycket rådjur i det området, säger han.
För eftersöksjägarna är det inte enbart viltolyckorna i sig som är problemet. Vägrenen är numera en livsfarlig arbetsplats och bilisterna arrogans är ett växande problem.
– Det är bara en tidsfråga innan en allvarlig olycka sker. Nyligen var jag på 77:an på ett eftersök. Trots att jag har varselväst, varningsskylt och hade sex stycken varningsljus tända på vägen passerade en bilist i full fart förbi oss. Vad som helst kan hända. Viltet kan röra sig tillbaka upp på vägen och det kan även dyka upp hundar, säger han.
En orsak till viltolyckorna är att vanligt folk i regel saknar förmåga att se var i terrängen risken för vilt på vägen är störst. Motsatsen är jägare som läser landskapet.
– Det finns en anledning varför jägare är underrepresenterade i viltolyckor, säger han.
Är folk dåliga på att märka ut olyckplatserna?
– Smitningar och dåliga markeringar är ett dagligt problem. Vi har visserligen eftersökshundar men om vi inte vet var olyckan skedde och vi måste leta efter platsen på en flera hundra meter lång sträcka så är det svårt. Ett rådjur kan ha passerat samma plats strax innan. Har vi inte en markerad startplats kan det vara svårt att hitta rätt djur. Det innebär ett offantligt lidande för viltet, säger Conny Rosenlund.