Nils von Essen och taxen Trolle är på morgonpromenad längs med de charmiga brukslängorna. Han är på väg hem till disponentvillan och brukskontoret där han bor, beläget just intill ortens historiska och moderna livsådror: Vattholmaån vars kraft försåg bruket med energi och tågrälsen där Upptåget stannar varje halvtimme och förser Vattholma med arbetstillfällen i stortstäderna söderöver.
Nils von Essen visar sig vara något av "mister Vattholma". Hans släkt har bott på bruket i sju generationer.
– Vattholma är en lagom by. Affären är viktig, där är vi lyckligt lottade jämfört med byarna omkring, som Skyttorp, säger han.
Affären ja. I tider när stora handelsområden med gratis parkering smällts upp vid nära nog varje infart till Uppsala är det svårt att hålla liv i små butiker på landet. Men efter många turer har man lyckats här. Handlaren Torbjörn Hammar bygger till och med ut. Någon gång i vår är tillbyggnaden klar.
– Vår affär är som en social träffpunkt i byn. Och folk handlar verkligen här, det kommer till och med folk från Storvreta, säger han som är en udda fågel i byn.
Han pendlar nämligen hit och inte som de flesta andra härifrån. För honom är det dock inte Upptåget som gäller utan bilen från Rosersberg.
– Jag visst inget om Vattholma innan jag kom. Men nu vet jag att det här är en bygd där alla känner alla, med stort lokalt engagemang och där man tar hand om varandra på ett fint sätt, säger han när dagens första kunder kommer in.
Vattholma är delat i flera delar. Vi stationen ligger det som i folkmun kallas gamla Vattholma och som är ett par kvarter med villor byggda vid tågstationen. Några minuters promenad längs rälsen söderut, ligger dock det verkligt gamla Vattholma med brukslängorna och det gamla järnbruket. Runt 1540 startade Gustav Vasa ett bolag för driften av bruket, som är ett av de äldsta i landet. Uppe vid affären, intill skola och äldreboende ligger så det nya Vattholma, ett resultat av det gröna 70-talet. Men sedan har det inte hänt så mycket när det gäller nybyggen. En av dem som kom till byn då var Marianne Söderström. Hon mår bra i Vattholma, lyfter fram den aktiva hembygdsföreningen där hon är medlem och uppskattar naturen, till exempel vid Lena kyrka.
– Jag trivs bra här, det passar mina intressen. Det som saknas är motionsgympa, säger hon.
På äldreboendet Granbommen hänger Vattholmas egen symbol på väggen, den gjutna Vattholmaängeln, som nu för tiden tillverkas i Alunda. Här arbetar Cecilia Peterson, född och uppvuxen på orten. Även om mycket service som bank och post försvunnit sedan hon var liten, då arbetsgivarna i bygden var fler, så är det bra fart på byn, tycker hon.
– Vi har kommit lite mer med i matchen med Upptåget och med nya E4:an, säger hon.
Men byns befolkning har ändrats, med pendlingsmöjligheterna.
– Det är nya Vattholmagenerationer som växer upp nu. Men det är bra, jag trivs. Det här är livet på landet, men nära stan.