Familjeliv
Robin Eriksson stänger av dammsugaren och öppnar dörren till villan i Vattholma norr om Uppsala. De två äldsta barnen, Isak 10 och Elias 8 år, är snabbt framme och tar artigt och nyfiket i hand. I köket förevisar de stolt minstingen Filip som föddes på nyårsafton.
– Det är bra med många syskon. Men det räcker med fyra, tycker Elias.
Ettåringen Rebekka och treåringen Lukas är tillbaka från affären med kanelgiffelpåsar i högsta hugg. Föräldrarna Maria och Robin Eriksson är eniga med Elias om att fler syskon inte behövs i familjen.
– Med första femman blev familjen komplett, men så har jag inte känt efter de andra barnen, säger Robin.
För snart ett år sedan, på promenad med då tio månader gamla Rebekka i vagnen, ställde han frågan om de var färdiga med sitt barnafödande. Och Maria kände som han.
– Jag hade försökt göra mig av med bebissaker och tänkt att det vore krångligt med ett till för att vi skulle bli tvungna att byta bil. Men känslan av att vara klar kom aldrig, säger hon.
De bestämde sig för att försöka få ett femte barn inom kort, delvis för de andras skull.
– Syskon har mycket hjälp och stöd av varann även i vuxen ålder och när det är tätt mellan dem leker de mycket ihop, säger Robin, som själv har fem.
Att de avviker från tvåbarnsnormen märks tydligt för Maria och Robin. De får ofta kommentarer kring sina många barn.
– När jag berättade att vi skulle få Filip undrade många hur jag orkar, säger Maria.
Hennes svar på den frågan är att Robin är så närvarande hemma och rycker in direkt när han kommer hem från jobbet.
– Jag tycker vi är jämlika, att vi jobbar som ett team utifrån vad som behövs. Jag är inte den som bestämmer och behöver inte be om hjälp.
Här håller inte de två äldsta sönerna helt med.
– Det är mamma som bestämmer och pappa frågar henne, säger Elias.
Av de fem barnen innebar det första den absolut största omställningen – att bli förälder. I takt med att syskonen blivit fler har Maria och Robin fått alltmer att göra. Men de vill inte använda ordet ”jobbigt” om föräldraskapet, utan ser det framför allt som en spännande uppgift.
– Det är utmanande att möta allas behov, inte minst för att de kan ändras från dag till dag. Men också roligt att få hjälpa till att forma barnen, lära dem om livet och visa alla möjligheter de har, säger Maria.
Robin värmer nappflaskan i mikron och räcker den till Maria med lilla Filip som blivit hungrig i famnen. I takt med att de fått rutin som föräldrar tycker sig Maria och Robin ha blivit mer avslappnade och ha lättare att ta saker som de kommer. De vågar också lita mer till sin egen förmåga.
– Till första barnet skaffade vi till exempel en termometer till vagnen. Det är ju inte fel i sig, men inget som behövs om man använder sitt sunda förnuft, säger Maria.
Med stigande ålder och fler barn tappar hon mer sällan tappar tålamodet.
– Dagar med sjukdomar, dålig sömn och två barn i trotsåldern är det förstås en utmaning att hålla sig lugn. Men numera vet jag att allt bara blir värre av skrik och rop och försöker ha is i magen och ta ett djupt andetag i stället. Jag har också blivit bra på att låta Robin ta över när jag är jättetrött, så att jag kan gå undan och tanka energi.
Maria ber Lukas stänga dörren till tvättstugan och treåringen får ljudet av torktumlaren att tystna.
– Vi försöker få dem att hjälpa till med små sysslor, säger hon.
När hon under höstens graviditet fick komplikationer med ryggen kände Robin att han inte riktigt räckte till. Det var då listan ”Mamma-hjälpen” kom upp på kylskåpet. För de två äldsta barnen listas där uppgifter som att fylla eller tömma diskmaskinen, dammsuga eller gå ut med hunden.
– Jag arbetar i skift som skyddsvakt på Forsmark. Särskilt när jag jobbade helg försökte jag få fart på killarna. Att lära dem ta ansvar är ett sätt att vägleda dem genom livet, säger Robin.
Han menar att listan numera nästan spelat ut sin roll eftersom barnen självmant frågar vad de ska hjälpa till med. Maria antyder att det kan behövas viss påminnelse innan de sätter sig med tevespelen.
Maria och Robin har haft turen att få så många barn de velat. Med sin starka önskan om familj tror de att de hade försökt med både provrörsbefruktning och adoption om de inte lyckats på egen hand.
– Det är en fantastisk gåva att se barnen växa upp och formas till individer. Att ge dem kärlek och finnas för dem är ett viktigt uppdrag, säger Maria.