När vi har en konstruktiv inrikespolitisk opposition ter sig förslaget att regeringen skulle kunna runda riksdagen för att ”snabbt kunna vidta vissa coronarelaterade åtgärder” extra märklig. Även Centerpartiets inbjudan till Moderaterna att samarbeta med Januaripartierna är en gåta.
Riksdagen är trots allt folkets främsta företrädare. Själva idén att regeringar ska få ökad beslutsmakt utan att behöva ta hänsyn till parlament – i exempelvis Norge lyckades regeringen få en tillfällig sådan ändring - är demokratiskt problematisk.
Som svensk politik ser ut just nu är det dessutom svårt att se något som helst behov. Regeringens samarbete med Centerpartiet och Liberalerna flyter på och någon mäktig opposition som försöker sätta krokben för landets ledning finns inte i sikte.
Snart visade det sig att Moderaterna var kritiska mot förslaget om att ge regeringen utökad beslutsmakt. ”En helt oacceptabel brist i det aktuella förslag som vi fick några timmar på oss att bearbeta, är att det helt och hållet vill runda riksdagen som folkets yttersta representant”, skrev Ulf Kristersson.
Som till och med Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg, knappast känd för att ifrågasätta det stora regeringspartiet, uttryckte det: ”Man kör inte över det viktigaste oppositionspartiet under en nationell samling” (4/4). Även Liberalerna och Vänsterpartiet protesterade, varpå regeringen har rättat sig och ger riksdagen rätt att i efterhand stoppa beslut. Besluten ska ”underställas riksdagen för godkännande”, som det heter.
Frågan är varför ursprungsförslaget över huvud taget kom.
Det är även svårt att förstå Centerpartiets utsträckta hand till Moderaterna (DN Debatt 6/4), att det stora oppositionspartiet i riksdagen borde samarbeta med Januaripartierna om nästa krispaket. Vi har inte en situation där en samlingsregering är på tapeten. Så varför skulle Moderaterna, som redan ger stöd åt en del av det regeringen gör, vilja delta i mittensamarbetet i det här skedet? Och överge sin roll som oppositionsparti? Partiets analys efter Decemberöverenskommelsen talar inte direkt för att det skulle stå högt på önskelistan.
I kristid ska den politiska oppositionen naturligtvis agera konstruktivt, men även i kris mår politiken bra av att det finns en relevant opposition. Det behövs också en fortsatt respekt för riksdagens roll, något regeringen tack och lov snabbt blev påmind om.
Förslag som inte ens löser befintliga problem är svåra att se poängen med. Varför laga sådant som inte är sönder?