Amanda Kullenberg har svårt att komma ihåg exakt hur det började. Minnena består mest av lukter, känslan av att inte kunna andas och fragmentariska bilder av hur hennes pappa närmar sig henne i badrummet.
Hon vara bara fyra år när pappan började att förgripa sig på henne sexuellt. Han hotade henne på olika sätt för att hon inte skulle tala om det för någon, men Amanda berättade ändå för sin mamma.
– En dag sa jag det bara och hon hamnade i chock, säger Amanda som i dag är 29 år.
Pappan polisanmäldes och i förhör medgav han att Amanda hade sugit på hans penis, men sa att hon skulle ha gjort det självmant. Åklagaren bedömde att ord stod mot ord och förundersökningen lades ned. Efter det ville Amandas pappa inte längre ha kontakt med henne och därmed slutade övergreppen.
– Jag minns att jag blev ledsen över att inte längre ha en pappa och jag trodde att allt som hade hänt var mitt fel.
Efter övergreppen fick Amanda mardrömmar och hade svårt att lita på folk. Under tonåren drabbades hon av depression, olika sorters självskadebeteende och sökte sig till relationer där hon blev illa behandlad.
Men med hjälp av socialtjänsten fick hon kontakt med en traumaenhet inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Stockholm där hon bodde.
– Där fick jag gå hos en jättebra psykolog som inte bara behandlade symtomen utan som fokuserade på orsaken till dem och hjälpte mig utifrån det. Hade det inte varit för den vården vet jag inte vad som hade hänt, säger hon.
I dag jobbar Amanda på Busta ungdomsjour i Stockholm dit unga som varit eller är utsatta för sexuella övergrepp kan få hjälp och stöd. Hon säger att de flesta barn som hon möter inte får den hjälp de behöver.
– Specialiserad vård för barn som utsatts för sexuella övergrepp finns i dag bara i Linköping och i Stockholm. Det borde finnas inom alla landsting, säger hon.
Härom året togs polisutredningen mot Amandas pappa upp igen i samband med att han misstänktes för att ha förgripit sig på fler barn. Han dömdes till fyra års fängelse. En upprättelse för Amanda även om hon konstaterar att den kom 25 år för sent.
– Polisens sätt att hantera den här typen av brott har förbättrats sedan jag var barn, även om det fortfarande brister. Jag hoppas verkligen att om det är någon drabbad som läser det här vågar anmäla. Och sen önskar jag att vuxna slutade vara så fega! Våga anmäla om du misstänker något i stället för att oroa dig över att göra någon upprörd. Och våga lyssna när barn vill berätta!