Håkan Andersson befinner sig just nu i ett tomrum mellan sina två liv.
– Mitt gamla liv slutade när jag skulle opereras. Mitt nya börjar när operationen är gjord. Jag lever i ett vakuum nu, säger han.
Håkan Andersson har levt med magsmärtor en lång tid och fick nyligen veta att han bar på en aggressiv cancer, det vill säga en elak cancer som spritt sig. En läkare uppskattade hans tid kvar i livet till mellan sex månader och två år.
– Tumören är stor som en golfboll. Vid operationen ska de ta bort så mycket som möjligt. Då kan de också se om den till exempel har angripit levern.
Håkan skulle få en operationstid tre veckor efter cancerbeskedet. Men operationen fick hög prioritet och han kallades redan efter halva tiden.
I början av oktober begav sig Håkan på fastande mage till sjukhuset. Väl där, klädd i sjukhusets operationskläder och redo att köras in i operationssalen, kom dråpslaget.
– En läkare berättade att det blivit strul med plats för på intensivvården efter operationen Eftersom det var bråttom med min operation försökte personalen lösa det, men till sist blev beskedet: Du får åka hem.
Han har fått en ny tid för operation, i dag måndag 11 dagar senare. Tiden i hemmet i Sommaro i Uppsala, mitt emellan det nya och det gamla livet, har varit tuff. Om väntan påverkar cancern vet han förstås inte.
– Men det är klart att sådana frågor rör sig i huvudet. Det blir mycket grubblerier och det har sprutat tårar. Att först få ett cancerbesked och sedan vara så oerhört fokuserad på att göra operationen..., då blir det en smäll i ansiktet när du får höra att du ska åka hem. Jag kände mig som ett barn på dagis som skickas hem av fröken, säger han.
Personalens agerande har Håkan Andersson inget annat än positivt att säga om. De har stöttat och svarat på frågor. Men det finns ett systemfel om det inte går att garantera plats för vård på intensiven efteråt, när det handlar om en planerad operation av en dödssjuk patient, menar han. Och han ser en minst lika stor förlorare som han själv i den här historien: Patienten som fick stå tillbaka när Håkans operation prioriterades första gången.
– Jag undrar ju vem jag har fockat. Men det kunde inte min läkare svara på.
Suzanne Odeberg-Wernerman är verksamhetschef för anestesi- och intensivvård på Akademiska sjukhuset. Hon säger att hon förstår Håkans besvikelse.
– Det är förstås ytterst beklagligt. Enda sättet att undvika det här är ett strukturerat arbete på lång sikt för att skapa en ny vårdnivå för de här patienterna, säger hon.
Att garantera plats på en intensivvårdsavdelning går inte. Akuta fall måste gå före.
– Det kan komma en trafikolycka, en blodförgiftning, en patient som plötsligt försämras, då kan sådan här situationer uppstå. För att kunna garantera plats skulle vi behöva ha överkapacitet och platser som kanske skulle stå tomma, i dag finns istället en brist på intensivvårdskapacitet i Sverige, säger Suzanne Odeberg-Wernerman.
Att operationer som Håkans stoppas händer enligt henne bara någon enstaka gång per år.
– Särskilt när det handlar om cancerpatienter brukar vi låta bli att stryka operationstiden.
Lösningen hon ser på sikt kallas intermediär vård, en nivå mellan intensivvård och behandling på vanlig vårdnivå. Vid Akademiska sjukhuset finns ett påbörjat arbete, men kapaciteten är alldeles för låg.
– Vi har två platser, men skulle behöva mellan 10 och 15. Det kräver utbildning av personal och resurser och är ingen snabb fix.
Finns det något ni kan göra för att öka kapaciteten idag?
– Det går alltid att utnyttja resurserna bättre, men jag tycker att vi klarar tillströmningen bra. Vi har exempelvis inte tappat någon personal på grund av den uppmärksammade arbetstidsmodellen.
Håkan Andersson hoppas att hans historia ska bli en väckarklocka för sjukhusledning och politiker. För egen del försöker han mobilisera kraft inför operationen, även om han inte litar på att den blir av nu heller. Men han har en bild av tiden framöver.
– Jag tänker på barnen och framförallt barnbarnen. Min målbild är att jag ska få se dem lyckas i framtiden med det de håller på med.