Forskningen och kunskapen om cancer växer hela tiden. Exempelvis kan nya biotekniska landvinningar ta cancerbehandlingen in i den enskilda cellen, vilket ger nya möjligheter till precisionsbehandling på individnivå. Och utvecklingen går snabbt. Men sjukvårdsresurserna växer inte alls i samma takt.
– Det här är förstås akut i ljuset av att det stora antalet cancerfall i den nära framtiden kommer att ske i länder som har små eller medelstora resurser. Det är ett krokodilgap som öppnar sig, mellan möjligheter för cancervården i teorin och i praktiken, och mellan länder med olika ekonomiska villkor, säger Lars Holmberg, professor vid Uppsala universitet och Kings collage i London.
Uppsalas egen internationella hälsokongress, Uppsala health summit, fyller fem år i år och har den här gången cancer som tema. Lars Holmberg är programkommitténs ordförande och ska på fredag avsluta två dagars diskussioner.
Uppsala health summit skiljer sig från vanliga vetenskapliga konferenser där toppforskare presenterar sina stora nyheter. Sedan starten 2014 har Uppsala valt en annan inriktning: att definiera problem och diskutera vad som kan göras åt dem.
– Vi ska fråga oss hur vi attackerar de problem som finns, vilka vi måste involvera för att lyckas, vilka som har makt och möjlighet att ta beslut som leder till aktion. Min förhoppning är att deltagarna ska åka från Uppsala till sina respektive länder med en idé om vem och hur man ska påverka på hemmaplan, säger Lars Holmberg.
Har ni rätt personer på plats under konferensen för att nå dit ni vill?
– Ja, det tycker jag. Vi har global representation, vi har forskare, beslutsfattare, planerare och personer från näringslivet och industrin. Och vi har några riktiga hot shots, exempelvis från Världshälsoorganisationen och från det cancerinitiativ som Barack Obama och hans vicepresident John Biden sjösatte. Vi kommer att få en bred utblick.
För att lyckas stänga krokodilgapet, utan att minska hastigheten på teknikutvecklingen och på forskningens framsteg, ser Lars Holmberg att två saker bör ske: vi bör bättre utnyttja den kunskap som redan finns för att förbättra billiga lösningar, och vi måste prioritera rätt. För detta är inte en enda aktör ansvarig, utan det måste ske i samverkan mellan beslutsfattare, forskare och näringslivet.
– Vi som jobbat med programmet på den här kongressen oroar oss för är att det här problemet inte uppmärksammas tillräckligt mycket.
För att förklara vad gapet betyder i praktiken beskriver han situationen i Sverige, som nyligen i en färsk rapport topprankades för sin sjukvård.
– Även här förs diskussionerna om klinikernas läkemedelsbudgetar verkligen klarar kostnaderna för väldigt dyra, sofistikerade preparat. Landstingen och regionerna gör också olika bedömningar. Jämför då med de många länder som lägger väldigt mycket mindre av sin bruttonationalprodukt på vård. I länder som Sverige och Storbritannien finns dessutom nationella cancerplaner för att hantera sådant här, men det saknas i många länder, säger han.
I Sverige handlar utmaningen om att kunna maximera vården ända upp till toppen av samhällets förmåga.
– I mindre resursstarka delar av världen handlar det snarare om hur man gör den mest grundläggande cancervården tillgänglig för folk, säger Lars Holmberg.
Det finns områden där de stora framstegen uteblivit, som lungcancer och cancer i bukspottskörteln. Men för många cancersjukdomar har patienter i dag helt andra utsikter än vad de skulle haft om de insjuknat för 40-år sedan, när Lars Holmberg gav sig in cancerforskningen. Inte minst utvecklingen inom ett av hans egna specialområden, bröstcancerforskningen, har förutsättningarna för patienterna förbättrats markant.
– Utifrån de många framsteg som hela tiden görs ska man vara optimistisk, säger Lars Holmberg.