Den välkände S-märkte statsvetaren Stig-Björn Ljunggren har undersökt den nationella valrörelsen ur ett marknadsföringsperspektiv, någonting som han har föreläst om på Uppsala Konsert och Kongress. Men hur såg marknadsföringen ut i den lokala valrörelsen?
– Sociala medier suddar ut det geografiska, så på lokal nivå upplever jag att den fysiska närvaron är det som funkar bäst. säger Stig-Björn Ljunggren. Att vara i trappuppgångar och valstugor, dela ut flygblad och sätta upp affischer, Han menar att det gick bra för de partier i Uppsala som sysslade med klassisk dörrknackning.
Det fungerar också bra att spela på strängar av busskö-vrede. Stig-Björn Ljunggren lyfter Sverigedemokraternas valaffisch som föreställde köer till bussarna vid Råbyleden där trafiken snörpts igen.
– Jag reagerade starkt på den. Här har man politiserat ett vardagsproblem. Gått på "Ja fyfan"-känslan.
Inget parti gjorde något magplask ur ett marknadsföringsperspektiv enligt Stig-Björn Ljunggren, men han menar att Feministiskt Initiativ höll för låg profil för sitt eget bästa och att Vänsterpartiet kunde ha spelat mer på lokala profiler.
– Andra partier drar på sina profiler, men Vänsterpartiet tycks tona ner sina mer välkända ansikten. Det verkar råda lite av en janteinställning.
Hur skulle du summera årets valrörelse med ett ord?
– Popcornmaskin.
Varför det?
– Det är många som säger det. Det saknas en gemensam frågestållning i år. Det brukar alltid finnas någon hjärtefråga, något tema. 1952 är känt som Grispremievalet till exempel. I år saknades det ett tema.