Laakso gästar V-dala nation

Ända sedan debuten med ep´n Long Beach 2003 har lyriska recensenter förutspått ett massivt genombrott för Laakso, men även om publiken hela tiden har vuxit sig större har de stora försäljningsframgångarna uteblivit, vilket i och för sig kanske är lika bra. Resan från indiepublik till bredare lager är långtifrån riskfri. Fler än en begåvad artist har gått bort sig i försöken att följa upp en tung genombrottsplatta.
När Laakso nu är efter att förra året ha vilat på lagrarna är tillbaka med skivan Mother, am I Good looking? är risken överhängande att bandet kommer att få möta just den ovannämnda utmaningen.

Som vanligt verkar det stora genombrottet hänga utanför dörren, och knappast någon har väl missat förstasingeln Italy vs Helsinki, där sångaren Markus Krunegård lite otippad sjunger en smäktande duett med Peter Jöback.
Dessbättre verkar Laakso stå väl rustade inför ett eventuellt kommersiellt genomslag. Genom sina hittills tre fullängdare har bandet visat sig stå på en säker grund som ändå hela tiden utmanas. Kanske inte så att ramarna sprängs, men väl buktas ut och förvrids på ett underhållande sätt. På den nya skivan har föregångarens boogierock fogats ihop med en luftigare produktion som andas ett svulstigt 80-tal av, säg, Chris De Burgh och monsterhitten Lady in red, eller någonting annat som folk i allmänhet inte vill minnas.
- Vi tycker att det låter annorlunda, åtminstone för oss själva. Vi ville göra en ganska enkel skiva på så sätt att vi ville få fram essensen i låtarna. Lite storslaget, men med färre ljud än tidigare. Alla ljud skulle kunna stå för sig själva. Vi gillar ju Sparks, Simple minds och sånt. Men egentligen hade vi inte några tydliga referenser. Vi ville ha de lite svulstiga 80-talssounden och annat som vi i vår generation har influerats av men inte riktigt vill kännas vid, som Enya och Meatloaf, säger David Nygård, bandets multiinstrumentalist.

Italy vs Helsinki spelas lite varstans, och under våren följer ni med the Ark på deras turné och har dessutom ett gäng egna spelningar.

Hur är det att agera förband till the Ark, och känns det som om ni kommer att få det där massiva genombrottet som innebär att det går att leva på musiken?
- Nja, en del av oss lever till och från på musiken. Vi har gjort en sjukt bra skiva och vi vill spela för så många som möjligt. Det är det viktiga. Men det är en bra bonuseffekt om det händer.
- När the Ark frågade oss om vi ville spela med dem blev vi väldigt glada. Det är alltid roligt att spela för en ny publik, och deras är ju lite större. Men vi har fått ärva några fans av dem. Det står några Arkfans och sjunger med i våra låtar under varje konsert. Det är häftigt.

Ni har genomgående arbetat med Bear Quartet-mannen Jari Haapalainen som producent. Vad betyder han för er musik?
- Väldigt mycket. När vi spelar in är han mer eller mindre en femte medlem. Vi har mycket samma drivkraft och vill åt samma håll. Vi funderade på att prova någon annan producent, bara för sakens skull. Men så snackade vi med Jari och han ville göra samma sak som vi med de nya låtarna. Dessutom har vi ganska svårt att släppa in någon ny rent musikaliskt, så det kan vara bra att hålla kvar någon det fungerar med.

Laakso bildades 2001, när du och Markus bodde i Uppsala. Känns det fortfarande som hemmaplan att komma hit och spela?
- Jo, lite så är det. Några av oss har ju bott där under lång tid, och man såg ju en massa coola band på Kalmar. Det brukar fan alltid vara roligt att spela i Uppsala.