Det är förmodligen en av de sista riktigt varma septemberdagarna, och bara ett tiotal dagar kvar till valet när UNT besöker orten för att höra Gimobornas egna förklaringar till det relativt låga valdeltagandet. Uppgiften att få skulle ha röstat år 2006 möts med skepsis av vissa. Alla som de känner brukar ju rösta. Eller?
– Några brukar prata på fikarasten och säga att det är ingen mening att rösta, för att det inte skiljer så mycket. Men de går nog iväg och röstar ändå, tror jag, säger 53-årige Urban Norbäck som har röstat vid varje val ända sedan han var 18 år.
Och visst, de flesta går till valurnan även i Gimo. Men valdeltagandet är nästan 10 procentenheter under rikssnittet på 81,9 procent. Lena Höglund som är ute med sin hund ser flera tänkbara orsaker till lågt valdeltagande bland unga generellt sett.
– För ungdomarna är det nog svårt att veta vad partierna står för, det borde vara mer information i skolan. Samtidigt är valet viktigt för dem, det är deras framtid det handlar om.
En annan hundägare, som i likhet med flera andra inte vill ha sitt namn i tidningen, har en son som fyllt 18 år. Hon gör sitt bästa för att hjälpa honom att sätta sig in i valet.
– Jag tycker att man har en skyldighet som förälder att tala om för sina barn varför man ska rösta så att de inser värdet av att alla har rätt att rösta. Sedan hoppas man som förälder att barnen inte röstar på Sverigedemokraterna, i övrigt spelar det ingen roll.
UNT vandrar vidare och möter en kvinna som skjuter en äldre man framför sig i rullstol. Hon ska rösta. Men troligen inte han.
– Nu får det klara sig, säger han tjurigt och hänvisar till att det är besvärligt att ta sig till röstningslokalen när man är rullstolsburen.
En 18-årig kille kommer gående med en matkasse vid Gimo torg. Han ska rösta för första gången i höst, och för honom var det inget att tveka på.
– Det är en självklarhet att rösta. Då kan man vara med och ändra saker.
Två tjejer i 20-årsåldern kommer ut från Apoteket. Och jodå, de ska också rösta.
– Man vill väl ha något att säga till om, säger Lina Westling.
Kompisen Sara Lövström håller med. De har båda varit arbetslösa och tagit vikarietimmar inom vården och skolan under en längre tid. Nu har Lina Westling börjat på Komvux för att läsa till undersköterska. Sara Lövström har bestämt sig för att plugga på högskola, men det är svårt att komma in på någon utbildning.
– Enligt de nya reglerna är det svårt att komma någon vart för en medelmåtta som jag.
Utbildning, jobb och pensionärernas situation är de viktigaste valfrågorna, enas de om. Parboendegaranti är de för. Sara Lövström ser det som en plikt att rösta och menar att det nog är lathet som gör att vissa avstår.
– Men jag ska dra med mig min soffpotatis till vallokalen!
Finns det då inga som absolut inte ska rösta? Jovisst. Yassin Barakat driver en minilivsbutik vid torget, och han vet flera personer som inte kommer att rösta.
– Jag känner många invandrare, inte bara här i Gimo, och de vet inte hur man röstar. De som jobbar åt partierna borde komma ut till invandrarna och förklara hur man röstar och vad deras röster betyder.
Yassin Barakat säger att många invandrare har dåliga erfarenheter med sig när det gäller den politiska makten. En röst betyder många gånger ingenting.
– Regeringarna i tredje världen fuskar. Men i Sverige finns inget fusk, här är deras röster mycket värda.
Till sist träffar UNT två personer som inte röstade år 2006, och inte tänker göra det den här gången heller. Joakim Haglund är 25 år och jobbar som ställningsbyggare. Politik är han totalt ointresserad av och röstsedeln har han slängt i soporna.
– Kanske blir jag mer intresserad när jag blir äldre. Men min röst spelar inte så stor roll. Jag har ingen koll på var man röstar heller.
22-åriga kompisen Filip Karlsson jobbar på Sandvik Coromant. Han tänker inte heller rösta.
– Om man röstar utan att ha koll kan det ju bli kattskit av det.
Går det inte att skaffa sig koll?
– Men då måste man veta vilka som står för vad. Det tar tid och jag har andra intressen, säger Filip Karlsson.
Argument om att de politiska besluten någon dag kommer att påverka deras egen situation på ett sätt de kanske inte vill rycker de på axlarna åt.
– Då är det bara att bita i det sura äpplet, säger Joakim Haglund.