På Väddika gård, mellan Gimo och Östhammar, har Jonte Kylin och hans sambo Irene Fahlborg bedrivit ett aktivt jordbruk i många år.
Fram till 1991 hade de mjölkdjur och därefter ställde de om till köttproduktion, något de fortfarande har.
– Vi har ungefär 50 dikor med kalvar och vi säljer både livdjur och köttlådor, säger Jonte Kylin.
För lite drygt tio år sedan slumpade det sig så att Cirkus Maximum behövde härbärgera ett tiotal kameler, någon dromedar och ett par alpackor i Väddika och då föddes tankarna på en dag ha egna kameler.
– Kamelerna fick inte följa med till Åland, där cirkusen skulle ge föreställningar, och vi tyckte att de var så trevliga djur.
När familjen sedan anlade ett viltvatten märkte de att korna trampar sönder marken runt vattnet väldigt mycket, då de sjunker ner i den.
Kameler trampar inte ner i jorden eftersom de varken har klövar eller hovar. I stället har de elastiska fotsulor som består av bindväv och böjda naglar som skyddar fötternas främre kant.
Det fick familjen Kylin-Fahlborg att göra verklighet av sina tankar och för en månad sedan kom två valacker (kastrerade hingstar) från Cirkus Maximum till gården. Sjuåriga Ivan och åttaåriga Bernard, två av de kameler som inte längre kunde bo kvar på cirkusen då den tidigare i år lade ner sin verksamhet.
– Fast de är så stora och tunga kliver de bara ovanpå jorden. Det är häftigt att se och när de går på mark där korna trampat sönder är det som att det bara blir platt och fint igen. Helt otroligt, säger Irene Fahlborg.
När kamelerna går på betongen vid liggstallarna låter det dessutom som de hasar runt i tofflor och de har redan blivit gårdens gunstlingar.
– De älskar att bli kliade och vi brukar klia dem med en kratta och en ryktborste både morgon och kväll. Då njuter de och putar med sina munnar, säger Jonte Kylin och skrattar.
Kameler är extremt temperaturtåliga och kan klara alltifrån 40 grader plus till 30 grader minus, temperaturer som inte är någon ovanlighet i deras naturliga hemtrakter i centrala och östra Asien.
Det svenska klimatet innebär därför inte några problem och de två nykomlingarna i Väddika har redan nu en tjock – och mycket mjuk – päls.
– Det är underbart att gosa in sig i den och de är mycket kärvänliga, båda två, säger Irene Fahlborg.
En annan bra sak med kamelerna är att de äter mer av växtligheten än korna i hagarna. Brännässlor, nyponbuskar och ormbunkar är smaskens, liksom blad högt upp på träden, och de kan därför användas som betesputsare.
Kan det bli tal om flera kameler?
– Det vore roligt, men vi börjar så här nu. Kameler är dyra djur och dessutom kan de bli mellan 25 och 45 år gamla så det är ett långvarigt åtagande, säger Jonte Kylin.