Det är den 18 september 2013. Klockan är strax efter fem på eftermiddagen och solen lyser ännu över Stadsträdgården, där Baki Yildirim har lekt med sin tvåårige son Robin och tioåriga dotter Liyan efter att ha hämtat dem på skola och förskola.
Nu strosar de hemåt för att äta middag. Barnen vill gå förbi de stora båtarna vid kajen, och Baki ger med sig trots att de har lite bråttom. På bryggan nere vid ån sitter några ungdomar och när Baki går förbi dem med barnvagnen, i vilken Robin sitter fastspänd, snubblar han till. Och varje förälders mardröm blir verklighet.
– Barnvagnen får världens skjuts och åker med stor fart ner i ån. Där ungefär, säger Baki Yildirim och pekar på en punkt omkring en och en halv meter ut från kanten, i Fyrisåns bruna grumliga vatten.
Vi står på bryggan på samma ställe där det hände. Solen skiner från en blå himmel precis som för ett år sedan. Baki passerar ån varje dag på väg till jobbet, men det är fortfarande jobbigt att komma tillbaka hit. Med oss är Cathrin Levander och Tobias Jakobsson – de två personer som är anledningen till att Robins liv inte slutade där och då, utan att han nu har fått fylla tre. Baki kramar om dem.
– De här två är min syster och bror nu.
Men tillbaka till den där dagen, och det kaos som utbryter sekunden efter att Baki snubblar. Han hinner inte tänka när han ser barnvagnen flyga över kanten utan kastar sig i vattnet, med kläderna på. På kajen står storasyster Liyan kvar, och ungdomarna de just passerat skriker förfärat. Baki får tag på handtaget till den sjunkande barnvagnen, men den är alldeles för tung och han är tvungen att släppa taget. Panikslagen dyker han efter, gång på gång ner i den närmare tre meter djupa ån, men ser inte barnvagnen. Vattnet är för grumligt.
– Det var så fruktansvärt, säger Baki och skakar på huvudet. Det var alldeles mörkt därnere. Jag hittade honom inte.
I den stunden cyklar Tobias Jakobsson förbi, på väg hem från jobbet. Han hör rop på hjälp från ån och ser den panikslagna Baki i sin klarröda jacka därnere i vattnet. Så Tobias – som har dykcertifikat och har lett kurser i hjärt- och lungräddning – springer ner till bryggan, tar av sig allt utom kalsongerna och kastar sig i vattnet efter att ha försäkrat sig om att någon ringt 112.
Tobias vet inte hur gammal pojken är eller att han sitter fastspänd i en barnvagn, men storasyster Liyan har pekat ut var barnvagnen åkte ner.
– Jag dyker ner till botten och fäktar runt med armarna men känner ingenting förutom botten och kajkanten. Man såg ingenting, inte ens sina egna armar.
När Tobias slänger sig i vattnet tänker han att han kan göra skillnad, han är ung och simkunnig och har dykvana. Men väl i vattnet börjar han snabbt känna en hopplöshet.
– Jag tänkte att det här är omöjligt. Varje gång jag gick upp och hämtade luft kände jag att varenda sekund jag är uppe förlorar jag tid.
Exakt hur länge Robin då legat nere i mörkret på åns botten är det ingen av de inblandade som riktigt kan säga. Att vattnet är kallt och att han är ett litet barn är två faktorer som gör att han har förutsättningar att klara sig något längre utan syre. Men hur många minuter det till slut handlar om går aldrig att veta. Och tiden går.
En eller kanske två minuter efter att Tobias hoppat i ån joggar Cathrin Levander förbi. Hon är polis i Stockholm, men i Uppsala på utbildning, och nu ska hon ta en snabb springtur innan kvällens biobesök. Det stoj hon hör från kajen tror hon först är något slags studentspex. Sedan att det är en filminspelning. Men när hon ser den vettskrämde Baki förstår hon att det är allvar.
– Jag springer ner och hör en flicka säga ”min bror, min bror är i vattnet”.
Cathrin Levander är förutom polis, med allt vad det innebär av kris- och livräddningserfarenhet, också före detta OS-simstjärna, hon har gått livräddarutbildning och har tagit silver i VM i militär livräddning. Men när hon står där tvekar hon.
– Jag är rädd för vatten. Det är sant. För att det ska vara strömt, för vad som finns på botten och allt jag inte kan se. Allt går jättefort men i huvudet går det i slow motion, jag går igenom alla rädslor men jag tänker också att om inte jag hoppar i, vem ska då göra det?
Att Tobias redan är i vattnet och kan informera henne om läget betyder också mycket. Så Cathrin ber Liyan peka var hon senast såg sin bror, och hoppar sedan i med fötterna före. Väl nere vid botten letar Cathrin med hjälp av fötterna. Och där känner hon: en stum arm.
– Jag simmar upp och berättar för Tobias att jag tror att han är här och att vi ska dyka ner tillsammans.
Därnere känner också Tobias barnvagnen, som han först tror är en cykel och tänker att pojken cyklat ner i ån. Men så känner han den lilla kroppen och ett mindre hjul och förstår att det är en barnvagn. En barnvagn som i vatten och med ett barn i vägde enormt mycket.
– Jag tog tag i karossen underifrån och skjuter iväg med benen medan Cathrin drar ovanifrån. Sedan kom det svåra, att orka simma med den upp. Och jag tänkte att det här går inte. Men på något sätt så gick det ju, säger Tobias.
Robins livlösa ansikte är det första som kommer upp ur det grumliga vattnet. Det har gått åtminstone fem minuter sedan han ramlade i. Han är grå i ansiktet, läpparna är blåa. Cathrin gör några inblås redan där vid ytan, så som hon lärt sig. Och som om det inte räckte med osannolika hjältar den här septemberdagen har en narkosläkare råkat gå förbi och står nu redo att ge Robin hjärt- och lungräddning på bryggan i väntan på ambulansen.
På gräset i slänten vid ån sitter Baki i svår chock, övertygad om att hans son har dött.
– Jag satt och skrek säger dom. Själv kommer jag inte ihåg, det är helt blankt.
Det är inte förrän flera timmar senare på sjukhuset som han förstår att Robin lever. Att den pojke de visar honom och som andas faktiskt är Robin.
– Det finns inga ord … Jag fick mitt barn tillbaka. Han blev född igen, säger Baki.
När ambulansen åkt iväg står Cathrin och Tobias kvar där vid ån. Utan att ännu hunnit greppa vad de just varit med om.
– Men jag minns att jag insåg när jag gick hemåt hur mycket en sådan liten gosse har framför sig: skolavslutningar, lov, den första kärleken ... vilken skillnad det vore om han överlevde eller inte. Han skulle få uppleva allt eller inget, säger Tobias.
– Sedan ringde Cathrin och berättade att han klarat sig, och ja ... det kändes ju bara helt fantastiskt.
Och det är först nu, ett år senare och efter otaliga intervjuer i media, som Tobias säger att han på allvar har förstått det som hände och vilken viktig roll han och Cathrin spelade.
Robin har inte fått några men av händelsen, utan är en pigg och frisk treåring. Att han var fastspänd var en viktig anledning till att det slutade lyckligt, annars var risken stor att han flutit iväg en bit i ån, konstaterar Cathrin.
Och det finns en till hjälte i den här historien. Storasyster Liyan.
– Att hon var så lugn och kunde peka ut var barnvagnen åkte i betydde allt, säger Cathrin. Utan henne hade vi nog aldrig hittat Robin.
elin.sandow@unt.se 018-478 12 54