Ögonen är fyllda av skräck och panik. Gråten skär i både öron och hjärta. Jag sitter i ett kalt litet rum hos Uppsalapolisen och kisar mot en datorskärm, gör mitt bästa för att inte blunda. En av polisens civila utredare visar mig ett urval av så kallat barnpornografiskt material. Bilderna och filmerna är del av bevisning som några veckor tidigare använts i ett mål mot en upplänning som dömdes för grovt barnpornografibrott.
När jag lämnar polishuset mår jag illa. En del av mig vill bara stänga av såväl hjärna som hjärta för att slippa tänka på vad jag just sett. En annan del är desperat efter att få prata med någon. Jag ringer en kompis och börjar berätta men han avbryter mig-han säger att han inte vill höra eftersom att det är för jobbigt. Jag prövar med en kollega men får samma reaktion.
Barnpornografi är ett ord de flesta av oss bara ser i nyhetsartiklar eller kanske i domar och lagtexter. Samtidigt är det ett omdebatterat begrepp. Världens största internationella polismyndighet, Interpol, avråder från att använda termen och säger att man i stället bör säga dokumenterade sexuella övergrepp mot barn, därför att det är vad det är - pornografi har inget med saken att göra.
Fotona jag såg hos Uppsalapolisen var på nakna barn som tvingats sitta eller stå i sexuella positioner framför kameran. Det var filmer på vuxna män som penetrerar barn oralt, vaginalt och analt för att sedan ejakulera i deras ansikten. Flera kissade på barnen. En kvinna droppade stearin i underlivet på ett spädbarn som bundits fast och hängts upp och ner från ett järnrör.
Enligt flera forskningsstudier har uppskattningsvis 20 procent av alla barn i Sverige samt världen i stort utsatts för sexuella övergrepp. Men få berättar om det för någon vuxen på grund av rädsla, skam och skuldkänslor.
Att säga att alla pedofiler ska spärras in på livstid eller få könet avskuret är en vanlig rektion när man pratar om sexbrott mot barn, men det är ingen lösning på problemet. Enligt den senaste forskningen är pedofili vanligare än man trott och en läggning som finns med redan från födseln. Alla som är sexuellt attraherade av barn begår inte övergrepp. Flera vill ha hjälp men vågar inte ens fråga efter den, väl medvetna om att de tillhör en av samhällets mest avskydda grupper.
I dag inleder UNT en serie där vi granskar detta samhällsproblem med fokus på de övergrepp som sker med hjälp av internet. Dagens teknik med appar och smartphones har skapat oändliga möjligheter för förövarna. Som Uppsalapolisen Eva Eklöf uttrycker det i seriens första artikel: i dag går barnen runt med gärningsmannen i fickan.
Det kommer många gånger att vara jobbig läsning. Men jag hoppas att ni trots det kommer att läsa, titta och lyssna. Att vi tillsammans orkar och vågar se verkligheten för vad den är. För barnens skull.