"Varför gör man sånt här? "

Att se upp mot trädtopparna och bestämma sig för att du ska klättra dit upp kräver att du tar ett beslut, tänker jag, med en fot på trästegen och den andra fortfarande på marken.

För varje steg jag tar upp mot höghöjdsbanans första platå känner jag hur även min puls stiger. Väl uppe ser jag mig omkring och slås av två saker: Världen uppe bland trädkronorna är förtrollande grön och allt ser lika smått ut där nere som jag känner mig liten här uppe. Men jag är inte den enda.

– Ja, jag klättrade upp på skoltaket när jag var ung, jag erkänner mina synder! hör jag Patrik Lundin ropa mellan två trädtoppar fjorton meter upp i luften.

Han är dagens fotograf.

Och höjdrädd.

Han har precis räddat sig från att göra en ofrivillig saltomortal och kravlar sig upp på den andra av banans fjorton platåer. Då han ansvarar för reportagets bilder måste han klättra ut först. Det är rätt skönt att kunna lära av hans misstag och hinna reflektera över livet och banan.

Fjällnoras höghöjdsbana är byggd som en slinga som går från träd till träd. När man väl har klättrat upp till den första platån tar man sikte på nästa träd och dess plattform. Problemet är att träden inte är ihopkopplade med något enkelt som en välbyggd hängbro, utan med enstaka vajrar, nät, linbanor och annat svårpasserat. I detta ligger kruxet och tjusningen.

Jag fäster säkerhetsselen till vajern som går mellan träden och beger mig ut. Repet under mina fötter sviktar ordentligt och linan jag håller i drar åt både höger och vänster. Allting svajar och det har inte bara med svindeln att göra.

"Varför gör man det här?" tänker jag och kämpar desperat för att hålla både balansen och modet uppe. Då minns jag vad Jonathan Tigers, skaparen av höghöjdsbanan, sa till oss. "För vissa är höghöjdsbanan endast en spännande upplevelse, för andra kan den vara livsförändrande. Speciellt de som har haft det tufft i livet kommer ofta ner som en starkare människa."

Ett steg i taget, med starkt fokus på nuet och mina fötters placering tar jag mig fram tills jag når nästa plattform och kan åter andas ut för en stund. Mellan två trädkronor noterar jag att Patrik Lundin har gått från bekännelser från sin ungdom till att sjunga högt och relativt obekymrat. Jag tänker tillbaka på hur jag nyss såg honom med ett nyvunnet självförtroende hoppa från en plattform till en annan.

Till vår förvåning finner vi oss vid den sista plattformen och via en sista linbanefärd far vi fram tills vi åter når fast mark. Väl nere tar det inte lång tid innan jag åter blickar upp mot trädkronorna, men med mindre skräck och med mera förtjusning.