1884 kom tre kranier in i Uppsala universitets anatomiska samlingar. Kranierna hade förts hit via världsomseglaren Vanadis från Franska Polynesien. En intresseorganisation som företräder ursprungsbefolkningen på de öar där kranierna kommer ifrån har vänt sig till Uppsala universitet med en önskan om att få tillbaka vad om en gång tagits från dem. Men eftersom kranierna är statlig egendom måste regeringen ta ett sådant beslut.
Nu har ärendet avslutats på Uppsala universitet, efter att kraniernas ursprung kartlagts och stärkts, och skickats vidare till regeringen.
– Det här är det första ärendet i sitt slag. Men vi kommer att få se ett antal till sådan här ärenden framöver, säger Anne Ingvarsson Sundström, 1:e antikvarie på Museum Gustavianum, som genomför den stora inventeringen av allt historiskt anatomiskt material på Uppsala universitet.
Hur många beslut om repatriering, alltså återförande av material, som regeringen kommer att ta beslut om beror på hur många organisationer som vänder sig till Sverige med ett sådant önskemål. Men sett till mängden material på universitetet kan det bli ett flertal beslut. En stor del av materialet är samiskt, men skelett har också förts hit från länder som Franska Guyana, Ryssland, Polen, Kongo, Sudan, Indonesien, Peru och Grönland med flera.
– Det rör sig om 108 utländska kranier och 10 skelett som vi registrerat hittills, inklusive de samiska, säger Anne Ingvarsson Sundström.
Uppsala universitet har bestämt sig för att så långt det bara är möjligt gå igenom och kartlägga allt historiskt material av den här typen, för att göra det möjligt för återförsel till ursprungslandet.
– Att forskare fört det här materialet till Uppsala och andra universitet får man se som en mörk parentes i vår historia. Det här är fortfarande en känslig och laddad fråga, det märks på reaktionerna i debatten. Nu vill universitet göra gott och rätt så att det inte blir fel igen, säger Anne Ingvarsson Sundström.
Den största delen av det historiska anatomiska materialet är inte sådant som förts hit för exempelvis rasbiologiska studier, utan är medeltida skelett som grävts upp och använts i medicinsk undervisning. Och bland det material som förts till Sverige från 1850 och drygt 50 år fram i tiden är inte allt hitfört i rasbiologins namn.
– Absolut togs en del hit för rasbiologiska studier, men inte allt. Många forskare hade helt enkelt ett intresse för andra folkgrupper och kulturer. Men det gjordes inte på ett bra sätt, säger Anne Ingvarsson Sundström.