Det var på rutinultraljudet i vecka 19 som Katti och hennes man fick det tunga beskedet: fostrets hjärta slog inte.
– Jag hamnade som i en dimma. Det var en sådan chock, trots att jag varit orolig hela graviditeten för att det skulle hända, säger Katti.
Förra våren drabbades Katti och hennes man, som inte vill gå ut med sitt namn, av ett tidigt missfall. Den här gången hade de därför redan gjort två extra ultraljud. Allt hade då sett bra ut: hjärtat slog och barnet växte som det skulle.
När vi träffar paret i deras lägenhet i centrala Uppsala har det gått två veckor sedan det där ultraljudet, och knappt en vecka sedan förlossningen till slut blev av.
– När vi fick höra att bebisen var död ville jag bara att den skulle ut direkt. Men läkaren sa att jag skulle skrivas in först åtta dagar senare. Att det var personalbrist och inte gick tidigare. Jag kunde inte tro att det var sant, säger Katti.
Hemma väntade åtta dagars tortyr, som Katti uttrycker det. På dagarna grät hon och på nätterna drömde hon mardrömmar.
– När jag vaknade och hade magen kvar kramade jag den innan jag kom ihåg att bebisen ju var död. Det var sådan ångest.
Att Katti skulle behöva föda fram det väntade barnet förstod hon heller inte först. Paret har en treårig dotter, och den förlossningen var långdragen och svår – den här gången var därför kejsarsnitt planerat.
– Men inte om barnet i magen är dött, fick jag veta. Det skulle bli en vanlig förlossning, meddelade läkaren mekaniskt strax efter att vi fått dödsbeskedet.
Efter fem dagar hemma började sorgen vändas till ilska. Katti ringde till Akademiska sjukhuset och krävde att få tala med sin läkare för att få veta hur allt skulle gå till. Inte minst undrade hon vad som skulle hända deras barn: skulle det slängas i en papperskorg efter förlossningen?
– Först då fick jag veta att man kunde få välja att se sitt barn och att det kunde bli en begravning.
Att Katti och hennes man skickades hem utan information om vad som skulle hända härnäst eller med några kontaktuppgifter till en kurator, tycker de bägge är väldigt märkligt.
– Vad har de för rutiner egentligen? Det var ingen information överhuvudtaget. Och att man inte erbjuder den som precis förlorat ett barn att prata med någon, det kan jag inte förstå, säger Kattis man.
När förlossningen till slut sattes igång, efter åtta dagar, gick den lättare än Katti vågat hoppas på. Mycket tack vare två underbara sjuksköterskor, säger hon.
– Trots all stress var de fantastiska.
Det var en liten pojke som låg i magen. Sköterskan svepte in honom i en liten filt och Katti och hennes man fick säga farväl till honom. Inga fel har hittats vare sig på pojken eller på moderkakan. Plötslig spädbarnsdöd i magen tycks vara den troligaste förklaringen.
Katti och hennes man tycker att vården brustit i flera avseenden, förutom den långa väntan på förlossningen samt bristen på information. De uppmanar vården att behandla kvinnor som får missfall med samma omtanke som den som är gravid.
– Framför allt är det politikerna som behöver prioritera kvinnovården mer, så att det finns fler vårdplatser och mer personal. Efter förlossningen, som slutade med operation, bad jag om att få stanna kvar en natt för att känna mig trygg. Då sa de nej, det var en in en ut, säger Katti.
Deras pojke kommer nu att kremeras tillsammans med andra barn som dött i magen, och sedan strös i minneslunden på Berthåga kyrkogård.
– En av de fantastiska sjuksköterskorna sa att på så sätt är han inte ensam, han är med de andra bebisarna. Det känns bra att tänka så.