I en uppmärksammad artikel i veckan på Svenska Dagbladets ledarsida, skriven av Uppsalabon och politiska chefredaktören Tove Lifvendahl, berättas om 13-årige "Filip" vars familj kände sig tvungen att flytta från Uppsala på grund av ett gäng hotfulla killar mellan 14-17 år. Enligt artikeln blev han såväl rånad som misshandlad och senare – efter att han polisanmält gänget – mordhotad. BUP ska ha gett rådet att inte polisanmäla, för pojkens eget bästa. Varken socialtjänsten eller polis kunde hjälpa honom. Polisen ska ha hållit med familjen om att det bästa vore att de flyttade från staden.
Uppsala ungdomsjour har som uppgift att fånga upp unga som är i riskzonen för droger och kriminalitet. I deras arbete möter de tonårskillar som blivit utsatta för rån, hot och bötning – det vill säga påhittade skulder som drivs in under hot.
– Tjejers otrygghet har fått mycket uppmärksamhet på sistone. Men vi behöver också lyfta den otrygghet som finns bland pojkar, och som oftast handlar om rädsla för rån och hot från jämnåriga, säger Hilde Wiberg, chef för Ungdomsjouren.
Vilken ålder pratar vi om?
– Det är främst högstadieungdomar som vi på Ungdomsjouren träffar. Men det sker även i både högre och lägre åldrar. Men sånt här händer inte bara i Uppsala, utan i hela Sverige, och är inget nytt fenomen.
Ökar problemet?
– Enligt Brottsförebyggande rådet har det skett en ökning i åldern 7-14 år, men det är alltid svårt att uttala sig om statistik. Skolorna i Uppsala vänder sig allt oftare sig till oss, och antalet orosanmälningar överlag har ökat kraftigt. Men det kan också bero på att skolorna nu vet att de kan få hjälp av oss.
– Men något som förändrats är rörligheten bland unga i dag, i och med det fria skolvalet. De lär känna ungdomar i hela stan, får kanske nya roller och försöker passa in i den machokultur som råder. Mobilerna gör också att allt går mycket fortare; om det blir bråk på en skolgård kan det snabbt filmas och skickas på Snapchat till elever på andra skolor som kommer dit.
Har du varit med om tidigare att en familj känt sig tvungna att flytta?
– Nej, däremot har jag träffat många föräldrar som är i desperat behov av stöd. Antingen för att det är deras barn som blivit utsatt för hot och rån eller för att deras barn utsätter andra. Vi hjälper till med medlingssamtal och har möten med föräldrarna, skolan och områdespolis för att prata om oron och hitta lösningar.
Vad tänker du om att "Filip" uppmanades att ligga lågt och inte polisanmäla?
– Att det alltid är oerhört viktigt att polisanmäla när man utsätts för brott. Både för att samhället behöver veta hur vanligt det är med de här brotten och för att vi så tidigt som möjligt ska kunna agera och fånga upp unga som är i riskzonen för droger och kriminalitet.
Vågar ungdomar berätta om de utsätts för såna här brott?
– Ibland inte. Det finns en tysthetskultur och en oro för vad som händer om man berättar. Därför är det viktigt med många vuxna runt ungdomarna som kan stärka deras självkänsla och uppmuntra till att prata. Och såklart se till att ungdomen får hjälp hela vägen om man berättar.
I fallet med "Filip" verkar inte sån hjälp funnits?
– Det är jättesvårt för mig att uttala mig i det enskilda fallet. Men självklart måste myndigheter samarbeta och ge bra stöd.
Vilka insatser kan ni på socialtjänsten ge den som utsatts?
– Vi kan erbjuda medling mellan parterna. Forskning visar att medlingssamtal minskar risken för att återfalla i brott. För att det ska kunna bli medling krävs att den som utsatt någon erkänner brott. Även stödcentrum för unga brottsutsatta kan ge stödsamtal både till ungdomar och vårdnadshavare.
Men om personen inte erkänner då? I det här fallet verkade det som att ungdomsgänget bara kunde fortsätta hota och inget hände.
– Då är vi inne på polisens arbete. Där kan jag inte uttala mig.
Vad säger du till den som upplever att samhället inte tycks kunna hantera detta?
– Jag kan förstå känslan. För att vi ska kunna se en förändring krävs att polis och socialtjänst får mer resurser. Det behövs fler områdespoliser i ungdomars vardag som jobbar brottsförebyggande. Vi på Ungdomsjouren är ute i skolor och pratar om värderingar och hur man beter sig, det behöver vi kunna göra ännu mer.
Hur märker man om ens barn är utsatt?
– Det är svårt, men kanske börjar ungdomen undvika vissa platser, vill inte åka på träningen eller vill plötsligt ha skjuts överallt. Men många ungdomar är väldigt duktiga på att hålla masken, det här är förknippat med mycket skam.
Hur märker man om ens barn utsätter andra?
– Man behöver försöka ha koll på vilka ens barn umgås med och var barnet är på fritiden. Ta gärna kontakt med kompisarnas föräldrar. Det finns inget entydigt signalement för vilka som utsätter andra. Jag har mött föräldrar som är chockade över vad deras barn gjort.
– Jag vill verkligen uppmana alla att anmäla brott så att vi gemensamt kan ta oss an det här problemet och jobba på en förändring.