Hela veckan har jag följt "Me too" på sociala medier som en galning. Och det har gjort mig glad, ledsen och hoppfull. Glad för att ämnet tas upp, ledsen för omfattningen och hoppfull för att tiden verkar mogen för en kollektiv snyting mot rådande machokultur.
Kampanjen med hashtaggen#metoo har ju uppmanat människor att berätta på sociala medier ifall de blivit sexuellt utnyttjade eller trakasserade. Och miljontals kvinnor runtom i världen har gjort det.
Så då skulle jag också berätta på sociala medier. Men det som verkade enkelt för andra blev för svårt. Det var som att dra i en sladdhärva som blev till en ond knut ju mer jag försökte reda ut den. Somliga upplevelser flöt iväg för att minnena var för diffusa – det är väl också en överlevnadsstrategi att inte gå omkring och tänka på skitgrejer som man blivit utsatt för.
Men det som var mest smärtsamt att tänka på var de gånger då den som gått över gränsen var någon bekant, en i kompisgänget eller ett ex. Just det verkar ligga i de sexuella trakasseriernas natur. Att bli tafsad på av en okänd är hemskt, men det är ännu värre att känna personen som tror sig ha rätt till andras kroppar.
Så det blev inget personligt skrivet för min del. Tack och lov fanns den mera generella "Me too-texten" (jag med) att dela. Den som satte kampanjen i rullning och skrevs av skådespelaren Alyssa Milano i spåren efter att flera skådespelare vittnat om att de blivit utsatta för sexövergrepp av Hollywoodmogulen Harvey Weinstein.
All heder åt er, ni kvinnor som vittnat och vågat djupdyka i era erfarenheter. Det kostar på och att erinra sig kan vara att återuppleva. Ni är anledningen till att sextrakasserier och övergrepp denna vecka diskuterats dag efter dag. Utan er hade inte svenska mediemän stoppats, utrts och polisanmälts efter sexanklagelser, inte heller hade Harvey Weinstein fått sparken från det filmbolag han en gång startade. Utan er hade inte unga män berättat i radion och sagt att de ska börja lyssna på kvinnor, förändra sina beteenden och att de gjort taskiga grejer mot tjejer på grund av dålig självkänsla.
Utan er hade inte ministrar talat om politiska åtgärder, inte heller hade en krog just infört nolltolerans mot sextrakasserier. Vi hade inte fått veta om en anstormning till mansgrupper och att det bildats nya i Uppsala. Utan er hade det inte heller blivit manifestationer både här och i andra stora svenska städer på söndag. Inte heller hade vi fått höra uppmaningen: "Sluta-berätta-börja-agera."
Den här veckan kan bli början på något stort, om vi gör vad vi kan för att hålla liv i frågan.