– Det började mest som ett skämt, men ju mer jag sätter mig in i det här området, desto mer uppmärksamhet tycker jag att det förtjänar, säger Ollies husse Mike Daube, som är professor i hälso- och sjukvårdspolitik vid Curtin University i Perth.
LÄS MER: "Är värd ett 'Nobelpris' för rovdjurstidskrifter"
Mike Daube misstänkte att de flesta av de många tidskrifter som dagligen skickar mejl till honom med erbjudanden om att skriva artiklar, granska artiklar eller sitta med i redaktionsråd inte är seriösa.
För att testa deras trovärdighet skickade Daube en påhittad akademisk meritförteckning för sin hund Ollie till sju medicinska nättidskrifter med ett erbjudande att ingå i deras redaktionsråd. Detta CV för "dr Olivia Doll" innehöll en egen e-postadress, ett antal lätt kontrollerbara fejkade meriter, däribland en doktorsexamen i hundstudier vid ett påhittat universitet och ett fotografi på artisten Kylie Minogue, och på en lista över forskningsintressen fanns bland annat nyttan av magmassage för mellanstora hundar och hundars utsatthet för alkoholångor i inomhusmiljöer.
Inom ett par dagar hade sju tidskrifter med uppenbarligen noll koll välkomnat Olivia som medlem av sina redaktionråd. "Vi är förtjusta över att ha en så framstående personlighet i vår redaktionskommitté", svarade en av dem.
– Jag tycker det är viktigt att avslöja den här sortens bedrägerier som utnyttjar godtrogna akademiker som är utsatta för ett högt tryck att bli publicerade, säger Mike Daube.
En del tidskrifter tar betalt av forskare som tror att det är en merit att få sitta med i deras redaktionsråd, andra använder dem bara för att bygga upp ett slags fasad av trovärdighet. Sina intäkter och vinster får tidskrifterna i huvudsak genom avgifter, som forskarna betalar för att få sina artiklar publicerade i dem.
Avgifterna för att få en artikel publicerad varierar från tidskrift, från några tusen kronor till tiotusentals kronor.
– Men det är inte avgifter för att bli publicerad som skiljer ut dessa oseriösa nättidskrifter, även seriösa vetenskapliga tidskrifter tar betalt av forskare. Skillnaderna är att de oseriösa tidskrifterna struntar i eller slarvar med peer review och andra tjänster som seriösa tidskrifter ger, säger docent Stefan Eriksson vid centrum för forsknings- och bioetik, Uppsala universitet.
Peer review innebar att alla inskickade artiklar som en tidskrift kan tänkas publicera genomgör en fackmannamässig granskning – som ofta leder till en hel del omarbetningar – innan den kanske accepteras för publicering.
Det inom forskarvärlden ofta använda namnet för oseriösa vetenskapstidskrifter är predatory journals, "rovdjurstidskrifter". Begreppet myntades av en bibliotekarie vid University of Colorado, Jeffrey Beall, som under nio år via sin blogg publicerade en växande lista över oseriösa vetenskapliga tidskrifter och förlag som publicerar dem.
Tusentals tidskrifter fanns med på listan när bloggen för några månader sedan plötsligt upphörde, möjligen därför att stora tidskriftsföretag hotat att stämma Beall på mångmiljonbelopp för förtal.
– Andra hann dock kopiera listan innan den försvann från Bealls hemsida så forskare som misstänker att de är utsatta för en oseriös tidskrift kan fortfarande kontrollera om den finns med på den. Den lever också vidare på webbplatsen predatory.com. Att en tidskrift inte finns med på listan är dock ingen garanti för att den är seriös. Det kan också finnas ärliga tidskrifter med kvalitetsproblem på en sådan svartlista, säger Stefan Eriksson.
Över hela världen finns rovdjurstidskrifter, även om de flesta verkar ha sin bas i Kina och Indien. På Bealls lista finns Swedish Scientific Publishers, som ger ut flera nättidskrifter, och på sin blogg delade Jeffrey Beall för något år sedan ut "Nobelpriset för rovdjurspubliceringar" till tidskriften Swedish Journal for Scientific Research (se separat artikel).
Enligt beräkningar publicerades ungefär 400 000 forskningsartiklar i rovdjurstidskrifter 2014. Multiplicera det med några tusen kronor per artikel och det står klart att det rör sig om en flermiljardindustri.
Rovdjurstidskrifter använder många knep för att bearbeta sina "offer". Ett av de många dagliga mejlen från misstänkta rovdjurstidskrifter som doktoranden David Isaksson vid Uppsala universitet nyligen fick innehöll ett knep som han inte tidigare sett.
– Redaktören för tidskriften påminde mig om att vi för några månader sedan pratat om att jag skulle skriva en uppföljning till en artikel jag haft publicerad i en seriös tidskrift. Jag visste mycket väl att jag inte haft en sådan kontakt, men jag kan tänka mig att forskare med många kontakter med redaktörer kan falla för knepet, få litet dåligt samvete för att de glömt konversationen och överväga att skriva artikeln, säger han.
För forskare finns många fler skäl än enbart kostnaden för att inte publicera sig i någon rovdjurstidskrift.
– En sådan publicering ger normalt inga akademiska meriter. Eftersom tidskrifterna inte är indexerade av något av vetenskapssamhället erkänd aktör ger artiklarna som publiceras ingen så kallad impact, även om de skulle läsas och citeras av andra forskare, säger Stefan Eriksson.
I dag används antalet citeringar av vetenskapliga artiklar i andra vetenskapliga artiklar för att mäta såväl tidskrifters som enskilda forskares betydelse och genomslag, impact. Även rovdjurstidskrifter publicerar ofta (uppskruvade) impactsiffror, men de brukar vara framtagna av oseriösa organ som inte erkänns av forskarsamhället i stort.
I veckan har Stefan Eriksson deltagit i en världskongress kring forskningsintegritet i Amsterdam, där han själv presenterade en poster om just rovdjurstidskrifter, med flera förslag till hur man skulle kunna komma tillrätta med problemet. De tre viktigaste förslagen var:
1. Konsumentlagstiftningens möjligheter bör användas för att skydda konsumenter från att bli lurade, forskare köper ju faktiskt tjänster av kommensiella företag.
2. Varje vetenskapsgren bör själv skapa en väl insatt grupp som kan bedöma vilka tidskrifter som är lämpliga eller inte för publicering inom fältet.
3. Det bör skapas mjukvara som hjälper universitet och forskare att uppmärksamma när artiklar i tveksamma tidskrifter används som underlag för forskning eller akademisk meritering.
Det är svårt att hitta någon forskare som medger att han eller hon blivit publicerad i eller suttit med i redaktionen för en rovdjurstidskrift. Så här reagerade en forskare som fanns med på den långa listan över medlemmar i redaktionskommittén för en av de tidskrifter som antagit hunden Ollie som sin färskaste medlem.
– Jag förstår inte hur jag kan ha hamnat där, jag publicerar själv aldrig någonting i open acesstidskrifter. Jag ska omedelbart kontakta redaktionen och se till att få mitt namn borttaget därifrån, sade han.
Stefan Eriksson håller med om att det faktiskt kan vara lätt att bli lurad.
– Jag har mött flera välrenommerade forskare som tackat ja till att bli redaktörer eller skribenter för denna falska akademi, utan att verka ha avsikt att fuska. Jag har själv blivit lurad. En gång tackade jag ja till en inbjudan att bli en av grundarna av en organisation för publiceringsetik, som sedan visade sig vara en organisation just för rovdjurstidskrifter, säger han.
Alla reagerar dock inte negativt. En forskare vid Karolinska institutet, som skrivit en artikel i tidskriften som försökte lura doktoranden David Isaksson, svarade så här på mejlfrågan om hon kände sig lurad:
– Nej, jag känner mig inte lurad. Man önskade en avsevärd avgift, vilket jag reducerade ner till 99 US dollar. Tidningens granskningssystem var begränsat. Jag har fått positiv respons från ett antal kollegor som läst artikeln!