I dag får de flesta grundskoleelever i Uppsala sommarlov och jag tågar iväg mot mina barns skolgård garderad med ett gäng näsdukar.
Jag verkar inte vara den enda som blir tårögd av skolavslutningar, det brukar snörvlas rätt friskt bland föräldrarna. Jag har ibland funderat varför. Som barn blev jag aldrig rörd – jag kommer faktiskt knappt ihåg mina skolavslutningar (jo studenten, det var två grader på morgonen i Umeå när vi i klassen hade champagnefrukost. Och en annan skolavslutning några år tidigare snöade det.) Men nu som vuxen är det få tillfällen som gör mig lika känslosam. I en årstid så vacker att man varje år häpnar står barnen därframme och sjunger precis som man själv gjorde, och en hel sommar ligger framför oss. Kanske är just den där stunden i själva verket det ultimata mötet mellan dåtid och framtid; nån slags perfekt balans mellan vemod över tidens gång och tillit till det som väntar.
Till alla barn: ha en fantastisk sommar! Ät mycket glass, bråka lite lagom med era eventuella syskon och – tycker den konservativa delen av mig – våga testa 80-talslivet genom att ta en skärmfri dag.
Och till alla lärare i Uppsala och resten av landet: tack för att ni tar hand om våra barn och gör ert bästa för att de ska få en så bra framtid som möjligt! Jag misstänker att många av er tycker att det blir skönt att slippa oss föräldrar ett par månader. En undersökning från Lärarnas Riksförbund visar att sju av tio lärare utsätts för press från föräldrar som försöker påverka allt från undervisningens innehåll och upplägg till betygsättning och läxor. Drygt hälften har varit med om föräldrar som hotat att vidta åtgärder om inte deras förslag anammas. Många lärare känner sig konstant ifrågasatta, enligt undersökningen. Detta i tider av en växande brist på lärare.
Jag vet att det är lätt att bli lite för engagerad som förälder. Men jag vet också, både från mina barns lärare och från vänner som valt yrket, att ni lärare är ett ambitiöst och kompetent släkte som klarar er alldeles toppen utan råd från föräldrar. Och att ni överlag får för lite uppskattning för det otroligt viktiga och ofta slitsamma jobb ni gör. Kom tillbaka till hösten, vi och våra barn behöver er!
Men hösten behöver vi ju inte tänka på just i dag. Är det någon gång på året man kan få leva i stunden och bli lite lagom tårögd över tillvaron, så är det väl nu?