Den slutsatsen drar forskare vid Uppsala universitet och Sommarinstitutet för historisk geofysik på Åland i en studie som publiceras i tidskriften Journal of Sleep Research.

– Våra resultat bygger visserligen på bara en persons noggranna registreringar över när han gick till sängs och när han steg upp, men de ligger i linje med flera studier kring sambandet mellan årsvariationer i dagens längd och sovtiderna hos naturfolk, säger Lieve van Egmond, doktorand vid Institutionen för neurovetenskap vid Uppsala universitet.

Litet är känt om hur sovtiderna såg ut i förindustriella samhällen, innan elektriciteten och glödlampan gav möjlighet till ljus dygnet runt, oberoende av solens upp- och nedgång.

Artikelbild

| På 1700-talet låg Uppsalas observatorium i Celsiushuset i centrala Uppsala. Noggranna mätningar därifrån av jordens magnetfält ger i dag kunskaper om människors sovtider förr.

– Sovvanorna för människorna som levde på nordligare breddgrader med många timmars skillnader i solens upp- och nedgång mellan sommaren och vintern verkar överhuvud taget inte att ha studerats, säger Lieve van Egmond.

I den nya, annorlunda studien har forskarna tagit hjälp av bevarade anteckningar av Uppsalaastronomen Olof Hiorter. Från Celsiushuset och dåvarande obseratoriet i centrala Uppsala registrerade Hiorter med en specialkompass eventuella förändringar i jordens magnetfält – timme för timme, dag för dag under ett helt år, från december 1746 till november 1747.

– Eftersom Hiorter gjorde sin första mätning för dagen strax efter att ha gått upp och sin sista mätning just innan han lade sig kan vi få en ungefärlig uppfattning av hur hans sovtider varierade med dagsljusets längd under ett helt år, säger Lieve van Egmond.

För visst varierade de, och det rejält. Varje dygn under de mörkare vintermånaderna tillbringade Hiorter 3,5 till 4 timmar längre tid i sängen än under de ljusare sommarmånaderna.

Artikelbild

| Celsiushuset så som det såg ut när det var observatorium på 1700-talet. Tornet nedmonterades 1858.

– Allra mest varierade tidpunkten för när han steg upp, som var nära kopplad till hur dags solen gick upp. Däremot gick han till sängs vid ungefär samma tid året om. Att man redan då kunde få belysning med hjälp av till exempel stearinljus och oljelampor kan förklara varför sänggåendet påverkades mindre än uppstigandet av variationerna i solens upp- och nedgång, säger Lieve van Egmond.

Kan förindustriella sovmönster som Hiorters vara mer naturliga och nyttigare än dagens, som inte längre följer årstidsvariationer i hur lång tid på dygnet vi har tillgång till dagsljus?

Artikelbild

| Specialkompassen som Olof Hiorter använde under sina noggranna mätningar av jordens magnetfält.

– Hiorters sovmönster liksom de som ses hos nuvarande naturfolk kan antyda att människor kanske inte behöver oroa sig om de sover mindre under ljusare perioder av året, så länge de känner sig utvilade förstås. De kan helt enkelt vara en följd av människans årstidsjusterade biologi, säger Lieve van Egmond.