Den slutsatsen drar forskare vid Uppsala universitet i experiment vid Uppala barn- och babylab. Studien publiceras i specialisttidskriften Child Development.

– Redan när barn är bara ett halvår gamla verkar de ha utvecklat ett slags intuitiv förmåga att uppfatta numeriska skillnader och utifrån dem göra olika sannolikhetsbedömningar och jämföra dem med varandra, säger docent Marcus Lindskog vid Institutionen för psykologi, som är en av forskarna bakom studien.

Även flera tidigare studier, gjorda av forskare i andra länder, har visat att redan mycket små barn kan göra åtminstone ganska enkla sannolikhetsbedömningar, till exempel förutse att det är mycket troligare att ett stickprov från en korg med många röda bollar och få vita bollar kommer att vara en röd boll än en vit boll.

Artikelbild

| Steg 1. På bildskärmen får barnen först se hur en behållare fylls med olikfärgade kulor, i detta fall många fler röda än gröna.

Man kan tycka att redan det är en verklig bedrift för barn som ännu inte kan prata, än mindre räkna med siffror, men enligt Uppsalaforskarnas nya studie verkar barns förmågor att göra sannolikhetskalkyler tidigt i livet vara än mer imponerande än så.

– I våra experiment klarar många spädbarn av att göra så pass avancerade statistiska bedömningar som att utifrån ett givet underlag beräkna sannolikheterna för två separata händelser och hur dessa båda sannolikheter förhåller sig till varandra. De gör det dessutom snabbt, inom loppet av bara några sekunder, säger Marcus Lindskog.

75 barn i åldrarna sex månader, ett år och 18 månader deltog i experimenten i vilka de, sittande i mammas eller pappas knä framför en bildskärm, fick titta på en hel serie korta animerade filmsekvenser samtidigt som deras ögonrörelser mättes med speciell teknik.

– Så små barn kan ju inte sätta ord på och berätta om sina bedömningar, men genom att följa deras ögonrörelser kan vi ändå få information om hur de resonerar. Både vi och andra forskare har visat att barnens bedömningar av hur troligt något är har betydelse för hur länge de fäster blicken på det inträffade, säger Marcus Lindskog.

Artikelbild

| Steg 2. Fastän barnen inte längre kan se kulorna i behållaren förstår de precis som du (?) att det är stickprovet till höger som är det mest sannolika.

Det här är var barnen fick se under de 20 sekunder om en filmsekvens pågick:

1. 72 kulor med endera av två färger föll ner i en större rektangulär behållare.

Artikelbild

| Ögonrörelsemätning. "Genom att följa ögonrörelserna kan vi få information om hur spädbarn resonerar", säger Marcus Lindskog. Ögonrörelserna följs med en apparat som mäter hur infrarött ljus reflekteras i barnens ögon när de sittrer framför bildskärmen.

2. Strax efter att kulorna fallit på plats sköts en grå ruta in framför bottnen på behållaren så att det inte längre gick att se kulhögen och bedöma proportionerna mellan kulorna med den ena eller andra färgen i den.

3. Ett par luckor öppnades så att några kulor trillade ut från kulhögen i bottnen av behållaren och ner i ett par mindre skålar.

Artikelbild

| Försöksbarn. Sex månader gamla Åke Drevin, här i mamma Linnéa Gidlöf Drevins knä, är en av försökspersonerna vid Uppsala barn- och babylab.

Ingen av de sammanlagt 16 olika filmsekvenserna var den andra lik. De skiljde sig vad gällde hur måga kulor som hade den ena eller andra färgen i såväl behållaren som i de båda stickproven från den. Ibland ändrades också antalet kulor i stickprovet från en sekvens till en annan.

– Med dessa manipulationer kunde vi förändra sannolikheterna för att fördelningen av kulor med olika färger i stickproven skulle kunna ha uppstått av en slump. Vi kunde också variera storleken på skillnader i sannolikhet mellan de båda stickproven i varje filmsekvens, förklarar Marcus Lindskog.

Som mest var sannolikheten i en filmsekvens för att fördelningen av kulor i det ena stickprovet skulle ha uppstått av en slump hela 625 gånger större än för kulorna i det andra stickprovet, som minst bara nio gånger större.

Beskrivningen kan kanske verka rätt krånglig så här i text, men det spelade ingen roll för barnen i studien. Fastän så små barn omöjligen skulle ha förstått en instruktion om att försöka upptäcka vilket av stickproverna som var troligast och närmast återspeglade sammansättningen av kulor i behållaren avslöjade deras ögonrörelser att detta var något som de i hög ändå försökte göra.

Ju större skillnaderna i statistisk sannolikhet var mellan stickproven som visades under en filmsekvens, desto större var också skillnaden mellan hur länge barnen fäste blicken vid det ena eller andra stickprovet i korgarna på bildskärmen.

– Även för de allra yngsta barnen uppmättes sådana skillnader i tittartid, men bara när det var stora skillnader i sannolikhet mellan de två stickproven. Bara de något äldre barnen verkade uppfatta och reagera även på mindre skillnader i sannolikhet mellan stickproven, säger Marcus Lindskog.

Forskarna betonar att studien "bara" visar att redan små barn verkar kunna hantera och jämföra statistiska sannolikheter, men inte hur det egentligen går till när de gör det.

– I framtida studier bör vi därför försöka kartlägga vilka kognitiva system och neurala nätverk som styr dessa komplexa processer, säger Marcus Lindskog.

Studien är den första publicerade delen av ett större matematikprojekt vid Uppsala barn- och babylab.

Forskarnas grundhypotes för projektet är att så gott som alla barn redan mycket tidigt i livet har ett slags intuitiv förmåga att göra bedömningar av antal utifrån information som de aktivt hämtar in från sin omgivning, och att detta är viktigt både för deras inlärning i stort, beslut i vardagssituationer, statistiska sannolikhetsbedömningar och framtida möjligheter att förstå och använda formell matematik.

– I andra delstudier i projektet undersöker vi om det med olika enkla medel går att stimulera och förbättra denna intuitiva förmåga att uppfatta antal och om detta i så fall gör att barnen i förskoleåldern blir bättre på huvudräkning och annan formell matematik. En förhoppning är att kunna utveckla metoder som på sikt hjälper till att minska den så vanliga matteångesten i samhället, säger Marcus Lindskog.