Anhöriga ses som en mycket viktig resurs för att förhindra självmord. Det uppger Anna Cervin, sektionschef på Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Uppsala, och Marcus Westin, överläkare på BUP.
Fokus självmord
Vill en patient som är över 18 år, och därmed myndig, inte att närstående kontaktas får vården inte göra det. Men alldeles för ofta nöjer sig vårdpersonalen med ett nej, i stället för att försöka motivera patienter som mår psykiskt dåligt att involvera närstående. Det menar Ullakarin Nyberg, psykiater som jobbar kliniskt, forskar och föreläser om hur självmord kan stoppas.
– Här är ett av psykiatrins tydligaste förbättringsområden. Att närstående får vara delaktiga är i många fall otroligt viktigt, för de vet så mycket som kan vara till hjälp i vården. Det är särskilt viktigt om patienten har självmordsplaner, säger hon.
Många patienter vill inte att anhöriga ska få veta av ren omsorg; det är vanligt att man inte vill göra exempelvis föräldrarna oroliga. Men närstående vet ofta när något är fel, enligt Ullakarin Nyberg – och det är värre att inte veta vad som pågår än att få information.
Helt avgörande är hur vårdpersonal formulerar frågan, säger hon.
– Man ska inte fråga patienten: "Får jag berätta om dina tankar för någon närstående?" utan i stället: "Det här är så allvarligt att vi behöver prata med någon av dina närstående, vem vill du att vi ska kontakta?". Då säger de flesta ja eftersom de får vara med och påverka.
Ullakarin Nyberg önskar att man såg på människor med självmordsproblematik på samma sätt som exempelvis cancerpatienter. Hon jobbar en dag i veckan på en cancermottagning och där uppmanas ofta patienten att ta med sig en anhörig när ett svårt besked ska lämnas.
– Det borde man göra mycket oftare också inom psykiatrin. Den som är kognitivt nedsatt på grund av stress eller sjukdom kan ju ha väldigt svårt att ta till sig det en vårdgivare säger.
Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Uppsala möter främst personer under 18 år. På Spången, en särskild enhet inom BUP, har man dock patienter över 18. Där gick Manfred, som vi berättade om i söndags. Manfred tog sitt liv hemma hos sin mamma på precis det sätt han beskrivit för personal på Spången att han skulle göra. Eftersom Manfred nyss fyllt 18 och inte ville att hans föräldrar skulle få veta något om hans mående höll vården tyst. Föräldrarna hade därför ingen aning om hans självmordsplaner.
Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Uppsala möter främst personer under 18 år. På Spången, en särskild sektion inom BUP, har man dock patienter över 18. Där gick Manfred, som UNT berättat om. Manfred tog sitt liv hemma hos sin mamma på precis det sätt han beskrivit för personal på Spången att han skulle göra. Eftersom Manfred nyss fyllt 18 och inte ville att hans föräldrar skulle få veta något om hans mående höll vården tyst. Föräldrarna hade därför ingen aning om hans självmordsplaner.
Marcus Westin, överläkare på BUP, och Anna Cervin, sektionschef inom BUP, säger att de inte kan kommentera enskilda patientfall. Men de framhåller att anhöriga ses som en mycket viktig resurs för att förhindra självmord.
– Vi lägger alltid ner mycket tid på att involvera närstående. Men har patienten fyllt 18 måste vi självklart respektera om patienten inte vill att anhöriga ska informeras, säger Marcus Westin.
Hur gör ni för att motivera patienten om denne inte vill?
– Pratar med patienten. Finns självmordsplaner vänder vi på alla stenar för att göra skyddsnätet så tätt som möjligt, säger Marcus Westin.
Har ni någon rutin kring hur frågan om att involvera närstående ska formuleras?
– Nej, vi styr inte så detaljerat hur man ska prata med patienter. Det ligger i skolningen att prata med patienter för att resultatet ska bli så bra som möjligt.
Bör ni ha en sådan rutin?
– Jag tycker att det vore bra att ha som uttalad rutin för de fåtal patienter hos oss som är över 18. De allra flesta på BUP är ju omyndiga och då är det ju en självklarhet, säger Anna Cervin.
Vill du har mer lokal kvalitetsjournalistik? Bli prenumerant här.