Det kom ett läsarmejl: ”Efter att ha skummat UNT:s förstasida är Kajan det första min blick söker på sidan två. Alltid skarpt, välformulerat och jätteroligt. Jag skrattar ofta högt och är jättenyfiken på människan bakom denna kloka fågel.” Mejlet har rubriken Kajan – ett geni. Avsändaren heter Mari Saretok. Nu ska hon få svar.
Kajan har blivit ett kännetecken för UNT. Den tecknas på akvarellpapper med en 30 år gammal reservoarpenna av märket Mont Blanc. Från och med i dag är den i färg och har ett något nytt stuk. Men fågeln är fortfarande ”ruffig, borstig och skrufsig”, som dess tecknare Peter Johnsson säger. Från första början var han tveksam till att rita den.
– Kajan var ju Yngve Svalanders stora grej, säger han.
Yngve Svalander var anställd som tidningstecknare på UNT när han en vårdag 1962 kläckte en idé. Skulle inte han kunna teckna en av kajorna som kretsade runt domkyrkotornen och låta den kommentera dagsaktuella händelser? Så minns Svante Thorell det. Han var kollega och nära vän och beskriver Yngve som en trevlig, utåtriktad och allmänintresserad person.
Idén var förstås lysande, så Kajan flög in på kåserisidan Likt & Olikt och började leverera en daglig kommentar om något som låg i luften.
– Många gånger var det träffande. Det handlade om företeelser i samhället, framför allt i Uppsala, men inte om politik. Yngve var inte särskilt politiskt intresserad, säger Svante Thorell.
Han berättar att Yngve Svalander alltid började arbetsdagen med att gå in till redaktionssekreteraren och intresserat titta på uppdragslistan med dagens nyhetsjobb. 1986 gick han i pension, men fortsatte att rita Kajan ett tag till. 1989 dog han i cancer, 69 år gammal.
– Kajan blev en signatur för UNT, ingen tvekan. Den profilerade tidningen och det var synd när den försvann, säger Svante Thorell.
Han tycker att den nya Kajan är en god ersättare.
– Den har Yngves anda på kommentarerna.
Per Svalander var i många år rekvisitör och ateljéchef på Uppsala Stadsteater. Hemma i Ekeby har han brett ut mängder av sin pappas Kajor över köksbordet. De är tecknade med pensel på gulnade pappersark. Per tycker att de tidiga exemplaren liknar en prinskorv med näbb. Senare blev de lite kantigare. Nederst på pappren står publiceringsdagen skriven med snirklig handstil, månaden ofta med romerska siffror.
Flera gånger är Kajan förkyld, med en snordroppe hängande från näbben eller en halsduk virad runt kroppen. En dag har den studentmössa. En annan gång pöser den ut av för mycket julmat.
– Jag tror att pappa tänkte lite på sig själv, med den där tofsen han hade på huvudet. Han var nog Kajan själv, säger Per Svalander.
Yngve tyckte att det var kul att teckna den här figuren. Alla läste den.
– Men han sa flera gånger att det var knepigt att komma på vad han skulle hitta på. Han funderade och fick tips. Det skulle helst vara en ordvits och när det blev väldigt vitsigt då var han nöjd, berättar han.
När Yngve Svalander hade fått tillbaka en publicerad Kaja la han arket i en brun kartong. När en kartong var full ställde han den på vinden och började fylla en ny. När han dog fanns alla Kajor kvar, mer än 24 års teckningar sex dagar i veckan. Runt åttatusen stycken. Hans barn har bara sparat de signerade, ungefär en femtedel.
På redaktionen ringer telefonen. Det är Ingrid Klaar på Vretgränd. Hemma på väggen har hon en inramad Kaja tillägnad sig på sin 50-årsdag 1987, signerad Yngve Svalander som var en bekant. Maken Olle fick också en när han fyllde 50. Kajan är det första Ingrid Klaar läser i tidningen.
– Jag tyckte bättre om Yngves Kaja, men den nya stör mig inte, säger hon.
En Yngve-Kaja minns hon särskilt väl. Näbben hängde, vingarna släpade i marken och repliken var kort: ”Måndag”. Yngve tog gärna en snaps själv, berättar hon med ett skratt.
– Kajan är en trevlig vinjett. Jag undrar så vem som skriver den. Ibland tycker jag att det är Jacke Sjödin, säger Ingrid Klaar.
Där har hon fel.
13 år efter Yngve Svalanders död flög Kajan in på kåserisidan Likt & Olikt igen. Det var den femte november 2002. Då var Johannes Nesser redaktör.
– Sidan skulle göras om. Mycket var gammalt och vi ville ha in något som kommenterade det som var aktuellt. Jag minns inte exakt, men jag tror att det var min kollega Daniel von Sydow som kom att tänka på den gamla Kajan, berättar Johannes Nesser.
Så här ser han på Kajans funktion:
– När den är som bäst är den en ingång till en nyhet, som en puff, ingress eller rubrik. Men framför allt måste man få skratta åt saker. Som tidning ska man vara seriös i sin bevakning men man måste också ha glimten i ögat och ha något som lyfter och sticker ut, säger Johannes Nesser.
Oftast har lotten fallit på redaktören för Likt & Olikt att skriva Kajan. Sedan den sidan lades ner 2009 är det nästan alltid Clas Thoresson som värper de fyndiga kommentarerna. Han har arbetat på UNT sedan 1994, främst som redigerare och redigeringschef. Nu är han sidplanerare. Han pendlar från Stockholm där han bor med fru och två döttrar.
Clas Thoresson har pluggat litteraturvetenskap, konstvetenskap, egyptologi och olika språk. Detta är en både bildad och allmänbildad man med utpräglat ordvitsig humor. Dessutom är han en ödmjuk, alltid vänlig och hjälpsam kollega.
– Kajan är rolig att göra. Det är bra med något lättsamt i tidningen som väger upp alla tunga nyheter, säger han.
När Clas Thoresson är ledig hoppar hans vikarie in som Kajans röst. Ibland kommer det spontana bidrag från kluriga kolleger som belönas med en trisslott – särskilt från Daniel Jansson och tidigare även från Per Johansson, som nyligen slutat på UNT. Tvärstopp är det aldrig.
– Man får acceptera att alla inte är lika bra, säger Clas Thoresson och tillägger att de bästa är lättast att skriva.
Ämnen väljer han med försiktighet. Olyckor, mord och mycket annat av allvarlig karaktär passar inte att skoja om. Johannes Nesser gjorde misstaget att skämta om att rymdfärjan Columbia hade gått sönder på väg mot landningen i USA i februari 2003. Då ringde arga läsare. Annars hör många av sig för att säga att de gillar Kajan. Någon läsare har till och med föreslagit ett Kajancitat och fått en trisslott.
En UNT-läsare som älskar Kajan är wet vest-instruktören Carola Elgerud. Ofta ringer hon till sin syster i Mölnlycke och läser Kajan högt i telefon.
– Det är alltid spännande att se om det är alldeles uppåt väggarna eller roligt. Och jag blir nyfiken på att hitta vad hen kommenterar i tidningen, säger hon.
Sedan undrar hon om Kajan är en han eller hon. Det kan inte ens Kajans tecknare Peter Johnsson svara på. Vi åker hem till hans stora hus i Storvreta som bär spår av ett barnkalas. I hallen möts vi av en rustning som han tillverkat själv. Peter Johnsson är inte bara trebarnsfar och illustratör, han är även en av Europas skickligaste vapensmeder. Svärd är hans specialitet.
Om Kajan pratar han som om den vore en livs levande person – den är förbannad, uppbragd, njutningsfullt elak ibland, kan ha höga tankar om sig själv och är någon gång spelat oskyldig. Men alltid med hjärta.
– Det är en självständig figur med mycket temperament, som har humor och en förmåga att se det lustiga i svärtan. Kajan är sanningssägaren och hovnarren, den som får säga det som andra bara tänker. Det är märkligt att de som skriver Kajan så väl har hittat karaktären, säger Peter Johnsson och ställer fram en stor kanna nybryggt te.
Yngve Svalander var en stor förebild under uppväxten när Peter längtade efter att bli illustratör. Direkt efter gymnasiet fixade Yngve sommarjobb åt honom på UNT. Sedan dess har han frilansat för tidningen. Redan när Svalander gick i pension fick Peter Johnsson frågan om han ville ta över Kajan. Då sa han nej.
– Det kändes förmätet. Men när jag fick frågan igen fanns möjligheten att göra något nytt. UNT behövde en Kaja. En tidning behöver något personligt tilltal som inte är redaktion eller ledare, säger han.
När vi är på besök är han ännu inte klar över Kajans nya stuk. Frågan är hur realistisk och hur mörk den ska bli. Han visar en variant som skulle passa i en serietidning och en annan som är lite för lik en fågelboksillustration.
– Den får inte bli menlös, säger han.
I söndagens papperstidning ser ni resultatet.
Något Peter Johnsson säkert har gemensamt med många Uppsalabor är att han både älskar och hatar kajor.
– Alla har vi väl blivit chockbombade och hört deras fantastiskt fula sång som är magisk, märkligt studsande och metalliskt tjongande. Det är en fantastisk ljudbild. Om man hör den är man hemma i Uppsala, säger Peter Johnsson som är uppväxt i Eriksberg.
Att det var just en kaja som blev fyndig sanningssägare i Upsala Nya Tidning är ingen slump. Kajorna är så typiska för Uppsala och Yngve Svalander såg dem från tidningsredaktionens fönster vid Gamla torget. Kajan är också ett intelligent och skarpsynt djur. Peter Johnsson tycker att det var ett genidrag av Yngve Svalander att välja en kaja.
– Då är man en av dem som är uppe i domkyrkotornen, nere på torgen och i rännstenen och ser vad som händer. Dessutom är den rolig att teckna. Det är alltid roligt att teckna rebeller, säger han.
Han undrar vad Kajan säger om att få ett helt reportage skrivet om sig. Vi frågar.
Kajan, vad tycker du om att få ett eget reportage?
– En rubrik ska ha täckning i texten. Och en kaja ska ha teckning. Och här fanns det ju flera finfina, säger hen.