I äppelträden klättrar en flicka. Hennes kompis står nedanför och tar emot röda frukter. 100 meter bort konstruerar några skolkamrater en fästning av fallna höstlöv. Pojkar skuttar ut från lövmyllret och förkunnar:
– Det här är världens säkraste borg!
Mitt i den gröna parken står en cirkel av gröna häckar, på insidan döljer sig en amfiteater i miniformat av stentrappor där ett 30-tal skolbarn sitter och lyssnar uppmärksamt på en lärare.
Seminarieparken sjuder av liv när UNT besöker det lika delar populära som omdebatterade grönområdet nära Fyrishov en solkysst eftermiddag i oktober.
Men parkens öde är ovisst. Sedan NCC köpte marken 2006 har en dragkamp pågått om Seminarieparken. Byggbolaget vill resa bostäder. Närboende och andra park- och kulturälskare vill att parken skulle övergå i kommunal ägo för att man ska kunna bevara och utveckla grönområdet.
2014 gav slutligen mark- och miljööverdomstolen bevara-sidan rätt. Detaljplanen revs upp då den ansågs hota riksintresset för kulturmiljön i området.
Men än är inte dragkampen slut. Under hösten arbetar plan- och byggnämnden med ett nytt uppdrag för att ta fram ett planförslag som innebär en dryg halvering av bostadsbeståndet. När förslaget är klart väntar en ny rond i nämnden; samråd, granskning, beslut och eventuella överklaganden.
Det är med andra ord svårt att säga när beslut om parkens öde kommer tas. Men en sak är säker: Under tiden debatten om grönområdet fortsätter förfaller parken, det menar i alla fall Magnus Andersson, som bor i närheten och tar promenader där varje dag.
– Jag plockar dagligen upp plast, burkar och cigaretter. Underhållet av parken är otroligt eftersatt, säger han.
Vi slår följe till från parkeringen till Seminarieparken för att han ska kunna visa vad han menar. Under ett av äppelträden ligger en två meter lång metallgrind; trädet intill har drabbats av årets torka och håller på att rasa; i en trädlund står illa åtgångna parksoffor i betong med ett bord emellan som har rasat ihop; vid skolgården står tre parkbänkar med bortslitna plankor. Magnus Andersson har felanmält det mesta. Problemet är att många fel faller under oklart ansvar.
– Man får olika versioner beroende på om man pratar med Bonava eller skolan, säger han och fortsätter:
– Det paradoxala är att parken ändå är fantastiskt fin, men det verkar som att ingen skött om den sedan 50-talet, säger Magnus Andersson.
Själva parken är omgärdad av ett staket på vilket det växer illa skötta klätterväxter. Högst upp sitter taggtråd.
– Taggtråden tjänar inget syfte annat än att det är urfult och farligt för barnen som leker, säger han och pekar mot det gamla förrådshuset.
– Fyra av fönsterrutorna har varit krossade i två månaders tid. Jag felanmälde det innan skolstart och har gjort det 1-2 gånger i veckan tills det åtgärdades för två veckor sedan.
Underhållet har blivit bättre de senaste åren, men grundproblemen kvarstår, menar han.
– Bonava avsätter för lite resurser för parken; de besöker den för sällan; det finns ingen information om var man kan felanmäla och skolan och Bonava har otillräcklig samverkan. I väntan på beslut om framtiden finns det ingen vilja att avlägga resurser på parkskötseln, säger han och fortsätter:
– Är det verkligen okej att låta en omtyckt och välbesökt park förfalla i väntan på framtida åtgärder? Det är jag inte säker på.