Man har ju inte stenkoll på sin treåring, konstaterar Therese Ferm, mamma till Ozzy som i dag hunnit bli sex år. Särskilt inte en aktiv krabat som jagar efter sin syster, trillar och slår sig, och springer efter igen. Därför var det inte med någon jättestor oro hon tog Ozzy till barnakuten i maj 2016 för svåra smärtor i armen. Säkert hade han ramlat och slagit sig illa utan att de sett det.
Röntgenbilderna visade ingenting. Föräldrarna fick rådet att ge Alvedon och komma tillbaka om smärtorna inte gav med sig. Tre dagar senare var familjen tillbaka på barnakuten på Akademiska.
Det har gått tre år sedan familjens försommartrauma. Nu tvingas det upp till ytan igen. Det dröjde till vintern 2018 innan Therese och Mattias Ferm med stöd av en sjukhuskurator orkade anmäla barnakuten till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. För ett par veckor sedan kom IVO:s beslut. UNT och flera medier rapporterade omgående om IVO:s tydliga kritik mot barnsjukhuset och återgav de knastertorra myndighetsformuleringarna där familjens oro och förtvivlan låg inbäddad.
Även om uppståndelsen river upp känslorna igen är det bra att kritiken uppmärksammas, tycker Therese Ferm.
– Vi vill ge framtida barn och familjer bra förutsättningar att få rätt vård.
Hon återvänder till 2016 och berättar hur Ozzy efter röntgen även vid andra akutbesöket skickades hem med rådet att ge Alvedon och komma tillbaka om det blev värre. Och det blev det. Efter ett par veckor hade smärtan spridit sig till benet. Nu var Ozzy hysterisk och bara grinade.
– Vi visste att han inte ramlat och att det måste bero på något annat. Därför var jag mycket envisare när vi åkte in till akuten tredje gången, berättar Therese Ferm.
Nu insisterade hon på att ett blodprov skulle tas. Samtidigt beskrev hon sin oro för att det kunde vara borrelia eller någon annan invärtes sjukdom – som leukemi, blodcancer. Beskedet från läkaren beskriver hon som tvärt: det är inte borrelia och det blir inget blodprov.
Ozzy hade också märkbart många blåmärken. Therese försökte fästa läkarens uppmärksamhet på dem. I stället upplevde hon sig ifrågasatt och misstänkliggjord.
– Jag tycker att jag blev dåligt bemött. Läkaren lyssnade inte på mig.
För tredje gången fick de vända hem utan besked.
De skulle snart få återvända. Men då med en dramatiskt annorlunda utgång av besöket.
En av de saker IVO slår ned på efter utredningen av Ozzys fall är att barnakuten systematiskt bemannats med läkare som ännu inte är legitimerade. De har inte haft den erfarenhet som ett sådant arbete kräver, menar IVO, och skriver att Ozzy inte fått ”sakkunnig och omsorgsfull vård som varit av god kvalitet”.
– Det här är mycket allvarligt. Vi har efter beslutet inlett en process för att kunna leva upp till de krav som ställs på oss, säger Klas Ekström, verksamhetschef på Barnsjukhuset.
Systemet med icke legitimerade läkare har funnits sedan 2011. Skälet har enligt Klas Ekström varit att specialistvårdsresurser inte ska användas till vård som är av primärvårdskaraktär. Problemet är bara att spektrumet av patienter de får möta är stort, från enkla fall till mycket komplexa. Därför ska en överordnad alltid kontaktas genom ett bakjoursystem när det uppstår osäkerheter. Som en direkt följd av familjen Ferms anmälan stramas nu det systemet upp.
– IVO gjorde en inspektion i höstas och vi hade ett mycket bra samtal med dem. Sedan dess har vi förändrat handledningsstrukturen för att säkerställa att bedömningar gås igenom med en specialistläkare. Vi har också infört systematiska stickprovskontroller av vår journalföring, säger Klas Ekström.
Vid inspektionen framkom uppgifter som gjort att IVO velat inleda en särskild granskning av barnakuten. Den ska göras senare i år.
– Jag ser framemot den dialogen. Att ge barnen god vård är av högsta prioritet, säger Klas Ekström.
Beskedet efter det fjärde akutbesöket på bara någon månad var chockartat för familjen. Trots att Ozzy hade 41 graders feber och kräktes ringde de först 1177 och frågade om de verkligen skulle åka till akuten igen. "Åk in till akuten", blev svaret. Då, till sist, togs ett blodprov i fingret. Det visade att Ozzy hade leukemi.
– Han var likblek och såg ut som en dalmatinerhund med alla sina blåmärken. Vi blev vettskrämda när vi fick veta att det var leukemi, berättar Therese Ferm.
Samtidigt innebar det en form av bekräftelse: Hon hade haft rätt i sin oro. Det i sin tur ledde till nästa jobbiga känsla, som delvis sitter kvar än. Varför stod hon inte på sig mer?
– Jag började anklaga mig själv. Varför lät jag mig bara bli hemskickad?
Hela historien från de första symptomen fram till det fjärde akutbesöket präglades av en känsla av maktlöshet, beskriver Therese.
– Vi var knäckta, ingen trodde på oss. Och vi blev förvirrade och förtvivlade på samma gång när ingen bekräftade oss.
Klas Ekström på Barnsjukhuset vill inte kommentera det enskilda fallet, men säger att det är en tragisk händelse. Han säger också att läkaren generellt måste lyssna på sina patienter och deras anhöriga, att det är det som är ”god läkekonst”.
– Dialog är en grundbult i systemet och vi ska ha patienten i centrum. Som läkare gäller det att vara tydlig med varför man tar vissa beslut.
Sedan i vintras är Ozzy färdigbehandlad och är en livfull kille igen. Vården från och med det fjärde akutbesöket har varit fantastisk, det är Therese Ferm ytterst mån om att framhålla.
– Allt för sällan kommer det fram vilken fantastisk vård som ges varje dag på Akademiska sjukhuset.
Hon är föreståndare och huvudman för fritidset på Börje Idrottsgård och vet hur det är att driva en verksamhet.
– Jag är jättenoga med att uppmana alla att berätta när något brister, så att vi ska kunna göra saker bättre. IVO:s kritik och förändringarna på barnakuten gör att det känns som att det varit värt mödan med vår anmälan och uppståndelsen efteråt, säger Therese Ferm.
Någon ursäkt för bemötandet på barnakuten har familjen inte fått. Å andra sidan har all kontakt med barnonkologin varit stöttande och förstående inför vad familjen och Ozzy tvingades gå igenom, beskriver Therese.
För en tid sedan blev det ett femte besök på barnakuten. Nu med Ozzys syster.
– Jag fick ont i magen. Men det gick bra och alla vara fina mot henne. Hon hade brutit benet.