Senast en ung kille vars liv släcktes i samband med ett bråk. Jag läser om det mörka allt oftare och jag märker hur påverkad jag blir utav det. Så många liv som tagits genom våldet, så många människor vars upplevelse av det mörka för alltid kommer att finnas där i mitt bakhuvud. Det gör mig ledsen. ”Uppsala är nya Harlem” säger jag högt till min vän. Jag säger det med ironi, men någonstans skaver det.
Färsk i bakhuvudet har jag den påkostade och omtalade Netflix-serien ”When they see us”. Serien fick pris i kategorin bästa miniserie på film- och tv-galan Critic Choice Awards i Los Angeles härom veckan. En serie som etsat sig fast hos mig. 1989 döms fem unga pojkar i New York med hjälp av tveksamma förhörsmetoder och utan fysiska bevis felaktigt för ett brott de inte begått. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som berört mig så mycket. Kanske är det frustrationen och sorgen över pojkarnas förlorade år? Pojkar som lurades av ett rättssystem byggt för att förgöra dem. Eller är det pojkarnas unga ålder? Som jag någonstans kanske kopplar ihop med de unga liv som släcks här i Uppsala? Kanske är det frustrationen över ett bristande svenskt rättssystem som gör att många brott här är fortsatt olösta? Pausar tankarna och somnar.
Ofta somnar jag också till polisens blåljus utanför mitt fönster som blivit lika vanligt och naturligt för mig som glassbilens melodi. När min sambos lillasyster, som är tolv år gammal, kommer hem till oss reagerar hon på blåljusen med nyfikenhet och en gnutta av rädsla. Det händer inte lika ofta där hon bor. En vecka efter hennes besök hos oss sker mordet på den unga killen i den lugna villaområdet, hennes trygga bostadsområde som plötsligt inte längre känns så tryggt.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig över vår stads utveckling. Trots det kommer jag aldrig låta min rädsla övervinna mig även om jag inte kan påverka oron. Mitt torra skämt om att Uppsala är nya Harlem känns inte som ett skämt längre, och känslan förstärks när jag läser i tidningen att Uppsala har fler skjutningar per invånare än vad Malmö har. Staden som många tragiskt nog kopplar ihop med just kriminalitet och skjutningar.
Blir du överraskad om jag berättar att allt fler köper olika typer av föremål som vid ett eventuellt överfall kan skydda dem? Att man tipsar varandra om det bästa överfallslarmet, och vart man kan köpa den där lagliga pepparsprejen, som ”du absolut inte får glömma vid joggingrundan på kvällen”? Är vapen nästa steg för att vi ska känna oss säkra? Jag överraskar mig själv när jag vänder blicken när skjutningar sker och blåljusen susar förbi. Jag vänder blicken, tänker ”jaha, nu händer det igen” och så väljer jag att fokusera på Mästerkocken som strax börjar på tv. Allt är ju trots allt som vanligt, eller det är det i alla fall för mig. För en annan har precis ett liv släcks, en familj blivit splittrad och ett system har ännu en gång visat skenet av sina glänsande brister.
Uppsala hade fler än 20 skjutningar förra året. Sett till folkmängd ansågs detta som flest skottlossningar i Sverige. Vi kan inte förändra det som varit. Det vi kan påverka är framtidens form. Till min sambos lillasyster som är nästa generation säger jag, var modig, ifrågasätt när något är fel och slösa ingen tid. Lev.
-
Denna krönika är en opinionstext. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.