Kulturstaden Uppsala satsar på sponsring. Det aktuella projektet Kulturstaden Uppsala ska lyfta fram staden som ett kulturcentrum i Sverige och i Europa. Kommunen satsar på marknadsföring och uppmuntrar till kultursponsring. Men vad säger kulturaktörerna själva? UNT har frågat olika berörda kulturarbetare.
Under fyra års tid satsar kommunen på att stärka bilden av Uppsala som en ledande kulturstad i Sverige och i Europa med projektet Kulturstaden Uppsala. Kommunen vill ha fler kulturaktörer som engagerar sig för att marknadsföra sig själva och värva sponsorer till sina respektive projekt.
– Dels går kommunen in med egen insats, dels ska vi hitta sponsorer som är med i projektet och där jobbar kulturaktörerna individuellt, exempelvis Kulturnatten med sina egna sponsorer, Stadsteatern med sina egna, och så vidare, säger Tapio Hovebro projektledare i Uppsala kommun.
Men ännu saknas en projektplan för sponsringsdelen.
– Planeringsarbetet pågår och det är ett prioriterat arbete under 2010, men det finns ingen färdig modell än, säger Tapio Hovebro.
Ambitionen är att utbilda kulturaktörer i att hitta sponsorer. Mer konkret ska kommunen anordna kurser, workshops och seminarier för att hjälpa kulturaktörerna att hitta egna kultursponsorer.
– Det handlar om en kunskapsöverföring. Det finns en stor kunskap i kommunen liksom hos många duktiga arrangörer. Vi vill att kompetensen utnyttjas också av kulturaktörer utanför befintliga nätverk. Samtidigt finns ett intresse från näringslivets sida.
Var kommer projektidén ifrån…
– Jag hade hoppats att kulturpropositionen från 2009 skulle innehålla fler konkreta förslag kring sponsring och att kulturevenemang skulle jämställas med samma företagssponsring som i idrottssammanhang men det blev inte så. Då hittade vi själva ett enkelt sätt att arbeta med kultur för att lyfta det kreativa och uppmuntra entreprenörskap.
Tapio Hovebro menar att ett rikt och kreativt kulturliv fungerar som en magnet för att locka företagare och där är Uppsala en förebild.
– Som exempel kan jag nämna att det arrangerades fyra internationella kulturevenemang enbart under oktober månad: Ordsprak – Uppsala Internationella Poesifestival, Uppsala Internationella Gitarrfestival, Uppsala Internationella Kortfilmfestival och Uppsala International Sacred Music Festival.
Förutom kommuner och stora kulturinstitutioner finns även mindre kulturaktörer som har sponsorer i sina kulturevenemang. Katarina Karpe jobbar som producent på Gottsunda Dans & Teater, en fri grupp som firade sitt tioårsjubileum förra året och är aktuell med pjäsen Blodssystrar.
– Vi uppträder gratis för skolor, fritidsgårdar och tjejverksamhet. De flesta är amatörskådespelare så de tar inte betalt, medan andra är anställda eller frilansare och de ska få betalt. Ofta räcker inte det statliga bidraget, säger hon.
Pedagogiska ledaren och regissören av Blodssystrar, Maria Trost, är glad att föreställningen kunde bli verklighet.
– Pjäsen hade inte kunnat bli av utan bidrag från sökta medel från stiftelser och fonder – men det är ju inte samma sak som sponsring. Sponsringen i den här pjäsen var ju bara en bonus – till exempel från cykelverkstaden som fixade cyklarna, från Johnsson och Johnsson som skickade tamponger med mera. Men pjäsen hade definitivt blivit av utan det! Vi på GDT tar emot sponsring på våra villkor och den fungerar ofta som grädde på moset. Men det vore bra med mer kultursponsring även om ingen kultur ska vara helt avhängig av den.
Katarina Karpe säger att de är medvetna om riskerna med att allt fler privata företag kommer in i teaterverksamheten, men påpekar att de inte samarbetar med vilket företag som helst.
– Hellre kultur med sponsorer än ingen kultur, säger Maria Trost, men det är ändå knepigt att de som vill vara fria i sin konst inte får vara just det.
Reginateaterns chef Paul Kessel håller med om att det i dag nästan är nödvändigt att arbeta med sponsorer, men förhåller sig lite skeptisk till alltför mycket investering från den privata sektorn inom kultursektorn.
– Jag tycker att det är ett nödvändigt ont. Det finns uppenbara problem om sponsorer kräver kontroll över det konstnärliga innehållet. Risken finns också att sponsorer drar in sitt stöd under svåra tider såsom under en ekonomisk kris. Så är det just nu i England där privat sponsring försvinner som en effekt av krisen.
Samtidigt kan konst i sin tur innebära en risk för företag som sponsrar. Ett bra exempel är Konstfacks satsning på att samarbeta med tio olika stora företag som skulle gå in och sponsra skolans verksamheter. Projektet hette Konstfacks Partners. Efter Odellaffären och graffitikonstnären NUG:s examensarbete på Stockholms tunnelbana drog sig nästan alla företag ur och vägrade sponsra institutionen.
– Alla stora samarbeten dog i ett slag. I 99 procent av fallen slutade företagen plötsligt att svara på våra samtal, sade Eric De Groat, chef på Konstfacks enhet för forskningsadministration och externa relationer till Svenska Dagbladet i augusti i fjol.
Föreningen Kultur och Näringsliv publicerade våren 2009 en rapport som visade att 25 procent av de svenska företagen i dag samarbetar med kulturlivet, och många fler vill in i kultursektorn men upplever att de saknar kunskap om hur de kan närma sig kulturaktörer. Otydliga regler kring avdragsrätt utgör ett annat hinder, visar samma rapport.
Massip Farid Ikken