Lena har gömt undan alla vassa föremål hemma i huset i Uppsala. Anledningen är att hennes dotter annars använder dem för att skära sig själv. Dottern, som bara är tolv år, lider av svår ångest och självskadebeteendet har blivit ett sätt att hantera de jobbiga känslorna. Ifjol var det så illa att familjen var tvungen att åka in till akuten hos barn-och ungdomspsykiatrin (Bup)
– De bedömde att hon inte skulle läggas in, men att hon skulle få en tid hos Bup. Så blev det inte, säger Lena.
Det var i mitten på december som Lena och hennes dotter var på BUP-akuten och blev lovade en tid. Enligt vårdgarantin får det gå högst 30 dagar innan en patient som fått remiss till BUP får komma på ett första besök. Det har dröjt ända till nu, alltså nästan fyra månader, för Lena och hennes dotter att få en tid.
– Under de månader som gått har min dotters mående bara blivit värre och värre. Hon har så mycket ångest som hon inte vet hur hon ska hantera, vilket gör att hon självskadar sig mer. Tack vare att jag legat på så mycket fick vi nu till slut en tid, säger Lena.
Pontus, vars son diagnostiserades med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning i september 2016, vittnar om liknande problem. När sonen fick sin diagnos påbörjades medicinering och familjen blev informerade om att de skulle få komma på återbesök inom tre månader. Det kom att dröja drygt sex månader innan de fick en tid.
– Ingen hörde av sig utan jag har ringt och ringt och lämnat meddelanden på telefonsvarare. Hur går det om barnet inte har föräldrar som ligger på som jag har gjort? frågar sig Pontus
Under tiden som familjen tvingats vänta har oron för sonens hälsa varit stor.
– Min son har tappat i vikt sedan han började med medicinen. En av biverkningarna är att han inte har aptit och äter väldigt lite. Det är det klart att man vill ha uppföljning då, säger Pontus.
Enligt statistik från Sveriges kommuner och landsting har endast 65 procent av BUP:s patienter fått ett första besök inom 30 dagar i Uppsala i år. Det är den sämsta siffran på flera år. Fredrik Cederblad är läkare vid barnspecialistmottagningen Aleris i Uppsala. Han säger att det ringer uppgivna föräldrar till mottagningen varje vecka som har försökt att få hjälp av BUP, utan framgång.
– Barn- och ungdomspsykiatrin har haft svackor förr, men jag kan inte påminna mig om att det har varit så här illa förut, säger han.
Enligt Fredrik Cederblad är det även ovanligt många remisser som avvisas.
– Även om det rör sig om patienter som har ett uppenbart behov av barnpsykiatrisk expertis, så skickas remisserna tillbaka. Jag har nästan slutat räkna med Bup om det inte rör sig om hotande självmord eller psykoser, säger han och fortsätter:
– Det är allvarligt för att Bup är en viktig samhällsfunktion. Man kan likna det vid att brandkåren bara skulle rycka ut på bränder i höghus och lämna allt annat åt självsläckning.
En annan person som märkt av den ansträngda situationen på BUP är Christina Stenhammar som är verksamhetschef för elevhälsan i Uppsala kommun
– Jag får höra från elevhälsans medarbetare att det brister i tillgängligheten. Framför allt att föräldrar och elever har svårt att få tag på Bup och remisser skickas tillbaka i högre grad än tidigare, säger hon.
Enligt Christina Stenhammar får bristerna inom BUP direkta konsekvenser på elevhälsans arbete.
–Elevhälsans uppdrag är enligt skollagen främst hälsofrämjande och förebyggande. När Bup har svårt att klara sitt uppdrag, får elevhälsan ta ett större ansvar och arbeta mer med åtgärdande insatser, vilket gör att det förebyggande arbetet blir lidande. Dessutom har BUP en annan kompetens än vi har, säger Christina Stenhammar.
Hon berättar att elevhälsan har framfört oro för elevernas hälsa till BUP och att det inte råder någon konflikt mellan de två instanserna. Men konstaterar samtidigt att det just nu är en tuff tid för vårdnadshavare och barn som inte mår psykiskt bra.
– Sådant här får ju självklart konsekvenser för hela familjen, för skolgången och barnets framtid. Det tar jättemycket energi och det blir svårt att få till ett fungerande liv, säger Christina Stenhammar.
Lena, vars dotter fortfarande väntar på hjälp för sin ångest och självskadebeteende, berättar att det nu har gått så långt att hon själv har varit tvungen att sjukskriva sig.
– Min dotter ligger och gråter i förtvivlan om nätterna. Som förälder känner man sig helt utom sig att se hur ens barn mår så dåligt och inte får den professionella hjälp som behövs. Nu har det gått så långt att hon har självmordstankar, säger Lena.
Fotnot: Lena och Pontus heter egentligen något annat.