Under ett par somrar på 90-talet märkte jag upp 6 000 små bladrosetter och följde deras utveckling i några ljuvligt vackra hagmarker i Uppland. Jag skulle ta reda på vilken skötsel som gynnade omsjungna blommor som jungfrulin, solvända och ängsskallra. Uppgiften ingick i ett forskningsprojekt på Sveriges lantbruksuniversitet om den biologiska mångfalden i hagmarker. Arbetet krävde knäskydd, solskydd och hinkvis med kaffe. Fältsäsongen var rätt jobbig (tänk nyfikna kvigor, svettiga ostmackor, flugor), men påverkade mig djupt. Har man en gång lärt sig känna igen blommor på bebis-stadiet, alltså när de bara har sina första späda hjärtblad utvecklade, knyter man känslomässiga band över artgränserna.
En sommarkurs i floristik hade en liknande effekt. Vad som tidigare varit olika varianter av grönt, fick kontur och namn. Att steg för steg följa bestämningsnyckeln i Krok-Almquist flora fram till rätt art rymmer en barnslig upptäckarlust. Det går inte att vara någon annanstans i tanken när frågor som "bladskaft ensidigt glesludna" eller "bladskaft runt om tätludna" kräver svar. Det är den ultimata kontrasten till skärmtid. Jag lovar. Med visst hum om det yttersta grenverket i livets träd slipper man dessutom vandra som en främling i naturen. Men viktigast av allt är kanske insikten att arter vi känner igen och kan namnge förmår vi också sakna när de inte längre finns kvar. Eller för att tala med blomsterkungen Linné: ”Om du inte känner till namnen försvinner också din kunskap om tingen.”
Och mer kunskap behövs. Vårens forskarlarm om att en miljon arter i världen hotas av utrotning var dyster läsning. Men hur står det till i Uppland? I en serie om den biologiska mångfalden gör vi nedslag i allt från Östersjöfjärdar, skog, myrar och vägkanter. Guider i reportagen är personer som följt utvecklingen av naturen i vårt närområde under lång tid. Först ut är en solskenshistoria om en hotad fjäril. Vi behöver höra om framgångarna också, och uppmärksamma de ideella och professionella krafter som stretar på för att göra planeten bebolig för fler än människan. Tack vare deras arbete har den rara mnemosynefjärilen blivit vanligare. Glöm inte heller förra veckans glada forskarnyhet om att Uppsalas relativt nyanlagda dagvattendammar rymmer hela 61 procent av alla arter av trollsländor som finns i Uppland. Vem vågade tro det?