Sociala medier hade kunnat vara det bästa som hänt demokratin sedan rösträtten blev allmän. I sina sämsta stunder utgör de nu istället ett direkt hot mot det som bygger ett bra samhälle. Fria och direkta åsiktsutbyten riskerar att drunkna i en flodvåg av hat, hot, rasism och kränkningar. I helgen direktsändes en våldtäkt i Uppsala till en Facebookgrupp som har över 60 000 medlemmar. Vem tar ansvar för den publiceringen?
Utöver det fullkomligt vedervärdiga i att vissa män (nästan alltid män!) inte kan respektera kvinnors (oftast!) rätt till sina egna kroppar så sätter helgens händelse blixtbelysning på skillnaden mellan ansvarstagande medier och de som låter användarnas innehåll välla direkt ut på nätet utan urskiljning.
Karin Kajjan Andersson: "Fingrarna skakar – de tycker inte att de gör fel"
Framför allt är det på två punkter som seriösa medier skiljer ut sig jämfört med de som saknar ansvarigt utgivarskap.
Seriösa medier blandar inte fakta och åsikter. I UNT uttrycks tidningens politiska hållning på ledarsidorna. Opinionsmaterial publiceras under vinjett. Och nyhetsredaktionen förhåller sig objektivt till innehållet. Där styrs urvalet av en nyhetsvärdering utifrån vad som är sant och relevant.
Seriösa medier tar ansvar. Genom det pressetiska systemet förbinder sig UNT och andra tidningar till ett källkritiskt förhållningssätt, till en allsidig spegling och till att skydda enskilda från oförskyllt lidande. En våldtäkt skulle aldrig publiceras. Men det innebär till exempel också att vi inte slentrianmässigt publicerar namn och bild på icke dömda brottslingar. Även om en mindre lynchmobb på nätet vill att vi ska göra det.
Vår uppgift är att granska, bevaka, rapportera och problematisera. Inte döma eller göra oss till forum för röster som inte respekterar alla människors lika värde. Vi tar ansvar för det vi publicerar. Helgens publicering på Facebook är ytterligare ett bevis på vilken skillnad detta gör.