Det luktar makaronipudding på Mikaelsgården. I en av sängarna i det stora allrummet ligger 34-åriga Coranjaa Williams och vilar i väntan på lunchen.
– Jag kommer hit varje morgon och kraschar i säng. Min kropp är alltid jättetrött, säger hon.
Fram till januari i år bodde Coranjaa Williams med sin bror i en andrahandstrea i Sala Backe. När de inte kunde betala hyran slängdes de ut och sedan dess är hon hemlös. Hon bor i parker, i trappuppgångar, i soprum och i förråd.
– En gång sov jag stående i ett skåp bredvid en värmetunna, för det var varmt där. Jag sover alltid med en kniv eller skruvmejsel så att man är beredd om det kommer någon.
Och så försöker hon alltid se till att sova med någon kille hon känner eller ännu hellre med en eller flera kvinnor i samma situation som hon själv. En av dem är 41-åriga Johanna Kinisjärvi, som precis kommit in på Mikaelsgården och kramat om Coranjaa.
– Jag har nog blivit lite som en mamma för många. Jag försöker leda bort dem från droger och annat, säger hon.
Johanna Kinisjärvi växte upp i Enköping. Hon har varit hemlös i Uppsala i ett och ett halvt år, efter en tid i Hudiksvall för att försöka få ordning på livet. Nu kämpar hon för att få tag på en lägenhet för att kunna få vårdnaden om sina barn igen.
– Jag letar på Blocket och hos privata hyresvärdar. Jag vill vara ärlig när jag söker bostad, men jag kan inte berätta allt. Men det är som att de läser mellan raderna. Och det är alltid någon annan som hinner före.
Hon säger att hon har varit en krigare hela livet, men att hon den senaste tiden inte riktigt orkar längre. Särskilt inte att ta strid mot myndigheter – dem har hon inget förtroende för längre.
– Men så pratar jag med barnen och får ny luft. Barnen är hoppet.
Johanna Kinisjärvi upplever att antalet hemlösa ökat i Uppsala det senaste året.
– Det har bara sagt pang. Plötsligt ser man jätteunga människor ute på gatan.
På frågan varför funderar hon lite. Hon tror att det beror på den utbredda psykiska ohälsan och att många tar droger som en slags bakvänd hjälp. Och så är samhället alldeles för dåligt på att ta hand om sina medborgare, menar Johanna Kinisjärvi.
– Socialtjänsten verkar tänka att om de inte gör något sparar de pengar. Men så är det ju inte, det blir bara dyrare.
Coranjaa Williams ville bort från kriminalitet och stök i barndomsstaden Tidaholm. Få en chans att börja om, och här i Uppsala kände hon ingen. Hon berättar att hon har flera olika diagnoser och därför är förtidspensionär.
– Jag har hållit på med droger sedan 12-13-årsåldern. Den går nog i släkten, den här missbruksgenen, säger hon.
Men hennes mål är att bli drogfri. Hon har ett inbokat möte om att få en plats på ett behandlingshem.
– Jag orkar inte mer. Jag vill bara ha ett liv tillbaka.