– Jag älskar att bo här. Och det var för kossorna skull som jag flyttade hit, säger Vanessa Kamga och skrattar.

Vi träffas i hennes nybyggda lägenhet i Gränby. Utanför huset betar bruna kor i hagen som gränsar mot huset. Vanessa vill ha naturen nära inpå. Förutom kossorna fick hon också en bra och lagom lång cykelväg till jobbet och träningen när hon flyttade hit.

– I Uppsala är det jäkligt bra stadsplanering. Staden är bättre än 99 procent av de platser jag har varit på, säger Vanessa, och tillägger att hon reser mycket eftersom hon tävlar både i Sverige och internationellt.

Artikelbild

Vanessa Kamga kommer ursprungligen från Vilhelmina. Där brukar hon fira jul och vara på sommarloven. Nu har hon inga lov längre, inga sommarsemestrar heller. Hon sparar alltid semesterdagar för att kunna åka iväg på träningsläger och tävling. Hela hennes tillvaro är anpassad efter träningen, den går före allt.

Vi träffas på kvällen; den som vill ha ett möte med Vanessa får finna sig i det. Varje veckodag är hon fullt upptagen.

Hon jobbar som kanslist för Upsala IF friidrott. Det kan låta som ett skrivbordsjobb men i hennes fall innebär det att hon börjar sina arbetsdagar klockan halv åtta med att ha gymträning för friidrottseleverna på Celsiusskolan. Därefter jobbar hon på kontoret – svarar i telefonen och är funktionärsansvarig – till klockan halv två.

Då går hon hem, äter lunch och sover en stund.

Artikelbild

– Det kanske låter som jag är en idrottsnörd de luxe som måste sova, men det gör att jag presterar bättre på träningen, blir fräschare och så hinner jag tänka på grejer, säger hon.

Klockan kvart över tre cyklar hon till träningen. Vid sextiden är hon hemma igen och käkar middag.

– Det är guld att jag har fått det här jobbet på Upsala IF så jag kan få in träning varje vardag, säger hon som även tränar på lördagar.

Det blir åtta pass i veckan.

Men blir du inte sugen att stanna hemma ibland?

– Känns det tufft att komma iväg, tänker jag bara på hur glad jag brukar känna mig efter att ha gjort bra ifrån mig på träningen. Den känslan får jag aldrig hemma i soffan, säger Vanessa Kamga.

Men får du inte försaka mycket?

– Hmmm, vad betyder det?

Avstå ifrån kompisar eller att säga nej till roliga saker?

– Nej, jag har ju mina vänner på träningen. Vi är en jättebra grupp, ett tiotal tjejer som tränar kastgrenar inom Upsala IF friidrott – det måste vara unikt i Sverige. Vi har kul ihop och förstår varandra, alla är ju idrottare, säger hon.

På söndagarna är Vanessa ledig.

– Jag älskar inredning och åker runt och kollar på olika ställen. Det finns många små inredningsbutiker häromkring. Nu är det min nya lägenhet som jag vill inreda, säger Vanessa Kamga.

Egentligen var det basket som gjorde att Vanessa Kamga kom till Uppsala. Hon flyttade ensam som 15-åring från Gävle för att gå på elitidrottsprogrammet på Celsiusgymnasiet.

– Det blev så mycket nytt i mitt liv, att byta skola, byta stad, kompisar och boende, så jag tröttnade på basketen, säger Vanessa Kamga.

Hon, som alltid hade hållit på med olika fysiska aktiviteter, allt från balett till tennis, stod där plötsligt utan träningar.

– Det var jobbigt att inte ha någon idrott, så jag ringde mamma och hon påminde mig om att jag hade gillat att stöta kula när jag var 9,10 år, säger Vanessa som tog reda på en friidrottsträning och gick dit.

Som liten hade hon varit så nervös att hon hållit kulan i fel hand när hon tävlade. Men nu hittade hon hem.

– Jag blev kvar inom friidrotten, säger hon som naturligaste sak i världen.

Till en början tränade hon olika kastgrenar innan hon specialiserade sig på diskus. Efter ett och ett halvt år hade hon ökat sina resultat med 13 meter; framstegen gick i raketfart och själv blev hon chockad. I slutet av sitt första diskusår, 2016, kom hon fyra i JSM. Sedan dess har hon tävlat massor både som junior och senior. Både 2017 och 2018 vann hon SM-guld. Hennes rekord är 57,09 meter.

– Den här resan har gjort mig så peppad för framtiden och jag ser inget stopp på hur långt jag kan gå. Diskus är en väldigt teknisk gren som man kan utvecklas inom länge. Jag borde bli bäst vid höga 20, säger hon, som i dag är 19 år.

Vanessa Kamga är både positiv och en väldigt öppen person. När jag försöker få henne att gnälla lite på något, går jag bet hela tiden.

Är det inte jobbigt att åka runt i en bil som väcker uppmärksamhet; den är ju stripad med stora ord: Mot OS - Tokyo 2020? Du kan ju ha en dålig dag.

– Nej, nej! Jag älskar min bil och är glad att en sponsor tror så mycket på mig. OS i Tokyo är mitt närmaste stora mål men min vision är större. Jag vill till Tokyo för att stämma av hur det är, men tror jag har större chanser till medaljer under OS 2024 och 2028.

Är du en vinnarskalle?

– Jag vill alltid prestera så bra jag kan. Om jag gör något, går jag all in och nöjer mig inte med sådär. Det är en mental grej. Men det är inte en vinnarskalle. Kanske har jag det om några år. Jag har ju minst en miljon kast till att göra, säger hon.

Under hösten tränar hon mängdträning för att bygga upp sin fysik inför sin VM-satsning. Träningsmässigt gör hon cirka 120-200 kast med diskus per vecka, gymmar tre gånger och kör två konditionspass.

Vanessa kommer ifrån en idrottande familj. Hennes mamma tävlade i styrkelyft och armbrytning, hennes pappa boxades, liksom morfar. Hennes morfars bror tävlade i spjutkastning och hennes lillasyster håller på med friidrott. Föräldrarna körde henne till träningar oavsett vilken sport hon ville hålla på med.

– Jag fick prova på allt jag ville utan att mina föräldrar ställde krav på prestation. De frågade aldrig hur många poäng jag satte på en match. Jag fick vara medelmåttig på mycket, om jag inte hade hållit på med så många olika sporter hade jag nog inte haft så lätt att snappa upp rörelserna i diskus, säger Vanessa Kamga som är övertygad om att kravlöshet skapar lust.

Hur är du som person?

– Självsäker– fast det inte är normaliserat att tycka om man är tjej – och därför gör jag det. Lugn och duktig, när jag har vilja att göra jobbet och få ut all min kapacitet, säger Vanessa Kamga.

Som barn var hon tuff och tog gärna ledarrollen. Genom idrotten lärde hon sig att stå på sig och att inte ta någon skit. Hennes största idrottsliga ögonblick är EM i Berlin och hennes första SM-guld 2017.

– Det betydde allt och var en aha-upplevelse. Allt jag hade gjort var ju bara att ha kul och så vann jag.

I år har Vanessa fått Uppsala kommuns elitidrottsstipendium, Olanderstipendiet från Riksidrottens vänner och Upplands Idrottsförbunds elitidrottsstipendium. Det innebär pengar som gör att hon kan åka på träningsläger. Just nu tränar hon i Portugal.