Ivar Arpi bytte vänstern mot högern

Han var vänster – men är i dag en av högerns främsta opinionsbildare. Uppsalabon Ivar Arpi kan inte handla mjölk utan att bli stoppad för att diskutera politik.

Ivar Arpi är Uppsalabo sedan tio år tillbaka och pendlar till jobbet som ledarskribent på Svenska Dagbladet i Stockholm. "Att pendla går bra, så länge man förlikar sig med att det kan gå åt helvete när som helst."

Ivar Arpi är Uppsalabo sedan tio år tillbaka och pendlar till jobbet som ledarskribent på Svenska Dagbladet i Stockholm. "Att pendla går bra, så länge man förlikar sig med att det kan gå åt helvete när som helst."

Foto: Felicia Andreasson

Uppsala2018-06-03 09:00

På sin bylinebild i Svenska Dagbladet har Ivar Arpi en aura av sträng magister, och jag känner mig en aning nervös. Har jag läst på ordentligt, har koll på alla frågor som bör ställas?

Han visar sig inte alls vara sådan. Inför vårt första planerade möte glömde han meddela att han var sjuk. När jag återigen står utanför ett av kaféerna på Resecentrum i Uppsala hinner jag tänka att han nog glömt bort intervjun igen, innan han dyker upp tio minuter försenad. Han drar handen genom det cykelrufsiga håret och ber om ursäkt med andan i halsen.

– Jag har alltid varit tidsoptimist. Men det har ändå blivit bättre med åren, jag försöker lägga till en halvtimme på vad instinkten säger, berättar han när vi satt oss ned vid ett av borden med varsin kaffe.

När han får veta att jag föreställt mig honom som en väldigt ordningsam person skrattar han.

– Folk brukar tro det. På Twitter var det en tjej som skrev ”Fy fan vilket tråkigt utseende Ivar Arpi har, han ser ut som en som älskar sin portfölj”. Det gjorde ont ... haha, ibland kommer folk åt en på konstiga sätt.

Ivar Arpi har som ledarskribent på Svenska Dagbladet kommit att bli en av de mest tongivande opinionsbildarna i Sverige. Han var tidig med att kritisera den svenska invandringspolitiken, lyfter ofta frågor om lag och ordning och är hård motståndare till delar av feminismen och antirasismen. Något som i vissa läger gjort honom impopulär, milt uttryckt.

– Jag har blivit en symbol för högern, en polariserande figur som många känner ett behov av att ta avstånd ifrån.

Har du bidragit till det polariserade debattklimatet?

– Säkert har jag ibland dragit något för långt. Men jag har faktiskt alltid velat diskutera sakfrågor. Jag anklagar inte meningsmotståndare för att vara onda. Själv har jag anklagats för att vara skyldig till allt från den rasistiska skolattacken i Trollhättan till att vara delansvarig för att den syriske pojken Alan Kurdi drunknade i Medelhavet. Något motsvarande har jag inte tillskrivit någon. Men det är klart, det är väl närmast fysiskt omöjligt att tycka att man själv är värst...

Ja, Ivar Arpi har blivit en symbol för högern. Men länge tillhörde han vänstern, uppvuxen som han är i en vänsterfamilj med ”en hippiemamma”, i röda stadsdelen Majorna i Göteborg där allt som var höger om vänsterpartiet sågs som borgerlighet.

Det var när han var med och demonstrerade mot EU-toppmötet i Göteborg 2001, det som snart kom att kallas Göteborgskravallerna, som tvivlen växte.

– Jag kände att jag inte köpte de allomfattande strukturella förklaringarna, det där att allt kunde förklaras med könsmaktsordning, klassförtryck eller rasism. Framför allt att det aldrig gick att ifrågasätta, för då blev du en del av förtrycket.

Att komma ut med en ny politisk identitet var inte lätt för vare sig honom eller omgivningen. Inte bara familjen, utan även alla hans vänner, var vänster.

– Det blev rätt jobbigt. Vi hade ju skämtat en massa om andra sidan, och så plötsligt går en av oss över dit. Kan man fortsätta skoja om samma saker då, eller?

– Och jag har aldrig kunnat hålla tyst om mina åsikter. Jag tycker att det är jätteintressant att debattera och kul när andra tycker annorlunda. Det är ofta i en konflikt som jag förstår vad jag själv tycker, när man inte söker samförstånd utan snarare vill ställa saker på sin spets. Men jag kan ju förstå om inte alla orkar med mig. Jag blev av med väldigt många vänner.

Göteborgsdialekten kan fortfarande anas, men sedan tio år är Ivar Arpi Uppsalabo. Det var här han avslutade sina studier, med att plugga statsvetenskap. Men kopplingen till staden går betydligt längre tillbaka än så. På Gamla kyrkogården ligger förfäder på hans pappas sida och på Värmlands nation hänger ett porträtt av hans farfar, professor Gunnar Arpi, som länge var inspektor på nationen.

Ivar Arpi delar öde med många Uppsalabor; egentligen hade han inte tänkt bli kvar här, utan var inställd på att flytta till Stockholm. Men han trivdes så bra.

– Jag bara ... gillar Uppsala. Det är ju ganska litet och nära till allt. Jag tycker om fiken och biograferna. Och restaurangerna.

Fast så mycket bio- och krogbesök blir det inte längre. Ivar Arpi är numera småbarnspappa och bor med frun, de två barnen och en mops i en tvåa i centrala stan. Snart går flyttlasset några hundra meter till en större lägenhet. Frun och barnen vill Ivar Arpi lämna utanför offentligheten, men föräldraskapet tycker han är okej att diskutera. Han lutar sig tillbaka mot stolsryggen och skrattar när han konstaterar att han är en mycket blödigare pappa än han trodde han skulle bli.

– Jag tänkte att en sån grej som femminutersmetoden, det skulle man ju klara av utan problem om man ville. Men när nåt av barnen skriker är jag som en hundrameterslöpare vid pistolskottet. Jag bara släpper allt och springer. Jag har blivit förvånad över hur starkt det är, hur mycket barnen blir en del av en själv men en del som man älskar mycket mer.

Ivar Arpi blir ständigt igenkänd. När han går ut med hunden, handlar mat eller tränar backlöpning – alltid är det någon som vill komma fram och diskutera samhällsproblem, det politiska läget eller någon aktuell fråga han skrivit om. Det tog ett tag att vänja sig vid att vara en offentlig person, men nu gillar han det.

– Som ledarskribent är man så instängd, alltid vid skrivbordet, så det är kul att få prata med folk. Och de som kommer fram är faktiskt uteslutande positiva. Sen finns det de som ger mig onda ögat, så att man verkligen känner fientligheten, men utan att komma fram. Jag har vant mig vid det, men kompisar som är med mig kan tycka att det är jobbigt.

De politiska vindarna i Sverige har vänt. Ivar Arpis åsikter är inte lika kontroversiella som för bara något år sedan. Det märkte Ivar Arpi inte minst när han tillsammans med Göteborgspostens ledarskribent Adam Cwejman tidigare i våras släppte boken ”Så blev vi alla rasister”. I den debatterar de för att dagens antirasister reducerar människor till deras hudfärg genom att förutsätta att man har vissa åsikter eller erfarenheter på grund av sin etnicitet. Boken har överlag fått positiv kritik, konstaterar Ivar Arpi lite förvånad.

– Vi har debatterat de här frågorna i åtta, tio år och alltid fått väldigt hårt mothugg. Men något har hänt i Sverige. Det verkar som att ganska många inser att den här hudfärgsfixeringen splittrar samhället.

Utanför kaféets fönster jäktar människor förbi, klädda i sommarkläder i den majvärme som aldrig tycks ta slut. Strax ska Ivar Arpi sätta sig på 9.48-tåget till Stockholm. Han rycker på axlarna.

– Att pendla går bra, så länge man förlikar sig med att det kan gå åt helvete när som helst. Göran Persson brukade säga att han är bra på att sova, den egenskapen har jag också. Så som värst kan det ju bli någon timmes extra sömn.

Personligt

Namn: Ivar Arpi

Ålder: 36

Bor: I centrala Uppsala.

Familj: Fru, två barn i förskoleåldern samt en mops.

Yrke: Ledarskribent på Svenska Dagbladet, vars ledarsida är obunden moderat.

Aktuell med: Debattboken ”Så blev vi alla rasister” tillsammans med Adam Cwejman.

Bäst med Uppsala: ”De ödsliga sommarmånaderna.”

Sämst med Uppsala: ”Valborg. Det går inte längre att fly, jag jobbar ju och barnen går på förskolan. Det är bara att uthärda.”

Favoritplats i Uppsala: Stabby.

På fritiden: ”Löptränar. Springer ibland med barnen i vagnen, de somnar och kan sen inte somna på kvällen. Har dessutom köpt en snabbcykel, det är väl en begynnande 40-årskris.”

I sommar: ”Ska vi bland annat fjällvandra i Åre, efter att jag sprungit ett fjäll-lopp.”

Kuriosa: Var 2016 på vippen att vinna en internationell tävling om vem som är mest lik den legendariske 1800-talskonstnären Vincent van Gogh. Låg länge i ledningen – men till slut vann en britt.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!