– Nej, jag var aldrig rädd under aktionen. Jag kände mig så trygg i gruppen. Ibland måste man bryta mot lagen. Det gjorde Mahatma Gandhi och Rosa Parks när hon vägrade ge sin sittplats åt en vit man på bussen. Civil olydnad är effektivt. Det är vetenskapligt bevisat, säger Nora som är 19 år.
Som reporter har jag stött ihop med Nora Sverredal flera gånger, dels på fredagsdemonstrationerna på Forumtorget, dels vid Segerstedthuset när det var klimatmanifestationer som riktade sig mot Uppsala universitet. Hon stod på gräsmattan och diskuterade med toppar inom universitetsvärlden och fick ett raljant svar: "Du har inte hela bilden och borde kanske tänka ett steg till, innan du ställer krav". Men Nora duckade inte:
– Jag kan knappast tänka mer än jag redan gör. Det går inte en dag utan att jag tänker på klimatförändringarna.
Den här gången träffas vi på Villavägen, där Cemus (Centrum för miljö- och utvecklingsstudier) håller till. Här pluggar Nora hållbar utveckling. Han har nyss kommit tillbaka till Uppsala efter att ha deltagit i en aktion med nätverket Extinction Rebellion, XR. Gruppen, som kräver radikala åtgärder mot den globala uppvärmningen, använder sig av fredlig civil olydnad.
– Jag tänkte att varför ska jag inte vara med. Klimatet är vår absolut viktigaste fråga just nu. Jag såg att andra svenskar skulle dit och allt jag behövde göra var att avboka mina lektioner en vecka – ingen större uppoffring. Åkte jag inte, skulle jag ångra mig, säger Nora med övertygelse i rösten.
Ganska direkt lyckades hon få sovplats i ett tält med andra svenskar. Då bokade hon plats i bussen. Den kom fram till Berlin på söndagen.
– Redan första natten klockan två började vi gå mot Segerkolonnen, Siegessäule. Kolonnen står i en jättestor rondell med fem påfarter som vi skulle blockera. Men vi blev förföljda av poliser och för att komma undan gick min grupp till skogen först.
Att blockera byggnader och vägar ingår i Extinction Rebellions taktik för att få uppmärksamhet och sprida kunskap om hur illa det är ställt med den globala uppvärmningen. Runt klockan fyra på natten kom Nora fram till rondellen. Där satt cirka 200 andra aktivister, en grupp som på morgonkvisten hade vuxit till 2 000 personer.
– Det var ett myller av intryck och lite svårt att beskriva. Vi sjöng och hade kopplat fast oss med karbinhakar i varandra för att bilda en mänsklig kedja. Vi satt fast på ett sätt som gjorde att vi skulle få upp hakarna och komma loss om polisen kom. Men polisen skulle inte kunna få loss oss. Det var verkligen häftigt att uppleva hur alla tog hand om varandra. Att aktivisterna ska känna sig säkra och må bra är en del av XR:s filosofi, säger hon.
Nora stannade i rondellen under 32 timmar och sov i sovsäck utomhus. Det var nollgradigt och kallt på morgonen. Aktivisterna lutade sig mot varandra för att dela kroppsvärme.
– Det var väl kanske inte min mest högkvalitativa nattsömn. Men det var fantastiskt på morgonen, att se när solen gick upp och att hela den långa paradgatan var totalt billös. Där och då upplevde jag en massa kärlek till planeten, säger Nora och ser avspänd ut när hon lutar sig tillbaka i stolen.
När intervjun görs har Nora Sverredal, Berlinresan i färskt minne. Hon pratar fort, har mycket att berätta. Till exempel om hur hon blev bortburen av den tyska polisen två gånger. Det hände på onsdagen då hon deltog i ockupationen av bron Mühlendamm.
– Där var det lite mera kaos. Men vi blev inte gripna. Polisen gav oss tre varningar via megafon, flyttade vi inte på oss då, tog de tag i oss och bar bort oss mot en sidogata. Där hade de bildat en mänsklig vägg, så vi inte skulle kunna gå tillbaka. Samtidigt pågick en annan aktion i London. Där hade polisen en annan taktik och grep dem, säger Nora.
På hennes underarm syns ännu svaga antydningar av siffror i svart tusch. De var telefonnumren som hon skulle ringa ifall hon blev gripen av polisen. Det ena numret gick till en advokat och det andra till människor i XR med uppgift att ta hand om aktivisterna. Den som blir gripen i Tyskland har rätt till två samtal.
Nora Sverredal är uppvuxen i en familj där det diskuterats mycket. Familjen har suttit runt köksbordet och pratat politik och samhällsfrågor.
– Mycket av engagemanget har jag fått hemifrån. Jag har en väldigt medveten plastpappa som berättat om klimatkrisen i runt tio år. Han pratade om peak oil, när oljeproduktionen kommer att minska, och när jag var liten förstod jag inte och slog ifrån mig mycket. Så allvarligt som han beskrev allt, kunde det väl inte vara. Men jag tyckte det var väldigt tråkigt med isbjörnarna, säger Nora.
Det är under det senaste året som hennes engagemang har vuxit likt en lavin. Hon pluggade kandidatprogrammet i matematik förra terminen på universitetet men bytte ämne när hon upptäckte att hon inte hann med sitt engagemang för klimatrörelsen. Hon är en av dem som startade gruppen "Klimatstudenterna" vid Uppsala universitet och varje fredag demonstrerar hon på Forumtorget i Uppsala. Hon deltar i rörelsen "Fridays for future" som startades av klimatikonen, Greta Thunberg.
– Jag drivs inte av förebilder. Alla hakar upp sig på Greta och pratar om henne, det hon har gjort är fantastiskt men det är inte vad en enda person gör som avgör. Det är kollektivets kamp som spelar roll.
På fredagen i Berlin var det dags att rikta strålkastarljuset mot ett av Vattenfalls fem kolkraftverk i Europa. Där limmade Nora och de övriga aktivisterna fast sina händer i grindstolparna. Hon visar hur de smorde in handflatorna med superlim och därefter satte ihop händerna en stund så limmet hann härda. För att få det att släppa behövde de använda aceton.
– Nej, det var inte obehagligt att sitta fast med händerna. Jag har en grundtrygghet – många människor har bara en spillra av allt det som jag vuxit upp med – och vi i västvärlden har ett ansvar att agera mot de klimatförändringar som alla känner till, säger hon och tillägger:
– Hur ska vi hantera sorgen när miljarder människor kommer att dö. Enligt klimatforskaren Will Steffen kommer jorden endast att kunna försörja en miljard människor om uppvärmningen blir fyra grader.
Hur mår du nu när du kommit hem?
– Jag är ganska trött men aktionen var en helt och hållet bra upplevelse. Protestaktioner kan göra skillnad. Man vet ju att om fler än 3,5 procent av en befolkning på en plats deltar i protestaktioner så ger det resultat, säger Nora.
Hon känner visst hopp genom att agera, andra känslor är sorg och ilska.
– Jag kan bli väldigt ledsen när jag träffar barn; det är deras framtid som vi håller på att förstöra.