Marie Ljungqvist visar en bild i sin telefon. Ett överkast täcker något stort på hallgolvets matta.
– När jag tog bilden hade jag tagit bort lappen som låg på överkastet. Det var läkarens dödsattest, säger Marie Ljungqvist.
Hon orkar inte titta på bilden i dag, två månader efter söndagsmorgonen då hon tog den. Den dagen började med en oro över att pappan inte svarade i telefonen som han brukade. Han levde med långt framskriden kol och Marie och hennes syskon visste att slutet kunde vara nära. Därför åkte Marie under den tidiga förmiddagen från sitt hem i södra Uppsala till pappans lägenhet i Årsta.
– När jag såg att han inte tagit in sin UNT förstod jag vad som hänt, säger hon.
Ändå kunde Marie inte ana vad hon skulle få vara med om när hon öppnade ytterdörren. På hallgolvet möttes hon av ett "paket", som hon säger.
– Det var som en ihoprullad hög. Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag började undra om pappa höll på att storstäda. Men egentligen visste jag. Jag förstod bara inte hur det gått till.
Efter att ha läst läkarens attest lyfte hon på överkastet. I chock såg hon att det verkligen var hennes pappa som låg där.
Av dödsattesten framgick att läkaren beställt transport på natten. Uppenbarligen hade den inte kommit.
– Vad hade hänt om jag inte åkt dit? Hur länge hade pappa legat där i hallen då? Tills grannarna känt lukten? Vad hade hänt om jag skickat mina barn till sin morfar och de hade mött det här?
Frågorna blev snabbt många för Marie Ljungqvist och hennes syskon. När de började söka information visade det sig att hennes pappa tryckt på sitt trygghetslarm under natten efter att ha ramlat. När hemtjänstpersonalen kom till hemmet fann de honom död.
Till lägenheten kom polis, ambulans och den läkare som skrev dödsattesten. Som Marie Ljungqvist förstått det har läkaren tagit kontakt med en sjuksköterska, förmodligen inom hemvården, som av okänd anledning felaktigt uppgett att det inte fanns några anhöriga. Därför fick Marie och hennes syskon inte veta att deras pappa avlidit.
– De hittade hans id-kort. De rotade runt i lägenheten efter överkastet. Men de kunde inte ta reda på om han hade anhöriga, trots att det fanns information om det i lägenheten och i hans journal, säger Marie Ljungqvist.
Av bekanta inom hemtjänsten har Marie fått detaljerade manualer där det beskrivs hur döda ska tas om hand på ett värdigt sätt. Hon har också varit med när anhöriga avlidit på ett äldreboende där det gjorts fint på rummet med tända ljus.
– Pappa bara lämnades ensam på golvet i väntan på transport... Allt blev bara skit. Vi visste han skulle kunna dö när vi inte var där, men vi ville få vara med honom i väntan på transporten och att det skulle vara fint. Nu blev vi helt berövade på det, säger Marie Ljungqvist.
Hon är kritisk mot bemötandet från hemtjänstledningen som hon tycker att de fått jaga.
– Vi har upplevt en ovilja till att ha kontakt med oss.
Läkaren däremot har ringt och uttryckt bestörtning över vad som hänt.
Hela historien är inte bara nattsvart. Maries pappa verkar ha dött fort, som han ville. Och till sist fick syskonen ta farväl av honom under en fin stund där de fick se sin far.
Nyligen var det begravning.
–Alla människor förtjänar ett värdigt slut. Jag vill inte att någon annan ska behöva uppleva det här, säger Marie Ljungqvist.