Behovet av privatpersoner som öppnar sina hem för ensamkommande asylsökande ungdomar är fortsatt stort. Många av dem har tappat sin rätt till boende i Uppsala på grund av att de har hunnit fylla 18 år eller blivit uppskrivna i ålder.

De hänvisas ofta till migrationsverkets förläggningar på andra håll i landet. Många väljer att stanna eftersom de har hunnit etablera sig här.

– Vi har ensamkommande ungdomar som sover i trappuppgångar eller hos olika vänner från natt till natt. Även om man inte ser dem sova utomhus finns det definitivt en hemlöshet, säger Sonja Angel, vägledare och fadderhemsansvarig på Uppsala Stadsmission.

Hon berättar att många av dem lider av posttraumatiskt stressyndrom, har sömnsvårigheter och ont i magen.

Uppsala Stadsmissions Projekt Fadderhem, som finansieras av kommunen, har som uppdrag att placera ensamkommande hos privatpersoner, så kallade fadderhem. Men då det inte finns tillräckligt många finns också kollektiva boenden.

De fungerar som en sluss in till ett fadderhem och är bara en tillfällig lösning. Sonja Angel menar också att de som bor i fadderhem mår mycket bättre än de i kollektivboende.

– Fadderhemsmodellen fungerar verkligen – killarna lär sig svenska snabbare, de mår bättre och de har en viktig vuxennärvaro i sina liv. Det går bättre för dem i skolan, vilket syns på både deltagande och betyg, säger hon.

Det finns inga krav på fadderhemmen, mer än att Stadsmissionen begär ut ett utdrag ur belastningsregistret. En del ungdomar är i stort sett självgående, andra behöver extra stöd. Hur mycket tid och engagemang fadderhemmen lägger på sina inneboenden är upp till var och en.

– Som fadderhem erbjuder man en sängplats, helst ett eget rum. Sen är det upp till fadderhemmen hur mycket de vill engagera sig, både känslomässigt och ekonomiskt. Många arbetar heltid, har egna barn och inte så mycket tid eller pengar över. Som fadderhem är det viktigt att vara tydlig med sina önskemål och egna förutsättningar, säger Sonja Angel.

Sonja Angel poängterar att Stadsmissionen är noga med att fadderhemmet och ungdomen ska passa varandra för att det ska bli så bra som möjligt för båda parter. Vid ett första möte undersöker Stadsmissionen fadderhemmens förväntningar, livsmiljö och vad de har tid och ork till. Sedan passas de ihop med en person som överensstämmer med villkoren de sätter, exempelvis att ungdomen måste kunna försörja sig själv. Ungdomarna får ingen ersättning från Stadsmissionen, men en del av dem har rätt till bidrag från annat håll. Fadderhemmen i sin tur får en symbolisk summa för sitt åtagande, som de själva väljer vad det ska gå till.

– En del ger hela summan direkt till den inneboende, andra har inte de ekonomiska musklerna utan lägger det på hyra och el. Ingen ska behöva vara rädd för att inte ha råd att hjälpa, säger hon.

Stadsmissionen har även ett separat projekt där de ensamkommande kan hämta ut en matkasse i veckan.

För att stötta fadderhemmen erbjuder Stadsmissionen nätverksträffar där fadderhemmen kan umgås med varandra, ventilera och prata av sig.

Sonja Angel säger att de ensamkommande är fina killar som kämpar hårt.

– Vissa har aldrig gått i skolan, nu ska de lära sig två nya språk samtidigt. De saknar sina familjer, som de inte vet var i världen de befinner sig. Ett fadderhem skulle betyda så otroligt mycket för dem, säger hon.