– Kliv på handtaget och håll röjsågen så här för att inte skära handlederna av er.

Lilaf Mohamad lyssnar koncentrerat när Dan Månsson instruerar hur hon och de andra deltagarna i arbetslaget ska göra för att ta loss röjsågens klinga. Hon föser bort en hårslinga med arbetshandsken.

– Allt var jättesvårt från början. När jag började kunde jag inte svenska. Eller ... jag kunde ord, men inte prata. Nu pratar vi med varandra hela tiden om allt möjligt, säger hon.

Artikelbild

| Abadit Mogos och Yordanos Nogose hjälps åt att mäta en ask, och konstaterar att det skulle behöva röjas runt stammen för att den ska få sol. På förmiddagarna dokumenterar de skyddsvärda träd på uppdrag av länsstyrelsen. På eftermiddagarna läser de svenska för invandrare.

Lilaf Mohamad kommer från Syrien, från femmiljonersstaden Aleppo som i dag ligger i ruiner. Att kartlägga skyddsvärda träd i vild natur 25 breddgrader norr om hennes hemtrakter var inget hon hade kunnat föreställa sig att hon skulle syssla med när hon flydde till Sverige för snart tre år sedan. Lilaf Mohamad skrattar.

– Innan jag började med det här var jag jätterädd för djur. Men för en månad sedan såg vi en orm, då blev jag glad och ville att de skulle ta kort på mig med ormen. Jag har förändrats. Och jag blir glad när jag ser ett hål i ett träd, för då vet jag att det finns insekter där.

Vi befinner oss vid Skogsstyrelsens kursgård väster om Björklinge, där rödmålade hus kantade av gärdsgårdar ståtar intill vajande askar och gula sädesfält. Över idyllen lyser solen från en himmel utan moln. Men i luften känns hösten. I oktober har det gått ett år sedan integrationsprojektet, som är ett samarbete mellan Skogsstyrelsen och Arbetsförmedlingen, drog igång. Fyra nyanlända kvinnor som fått uppehållstillstånd – två från Syrien och två från Eritrea – är anställda i projektet. Egentligen skulle gruppen bestått av sju nyanlända kvinnor, men det var inte tillräckligt många som hoppade på. I stället fick två svenska kvinnor plats, som också de var arbetssökande. En nödlösning som blev ett lyckokast.

– Det här är mycket bättre. Nu pratar de svenska hela tiden och språket är ju A och O för att få jobb, säger Kajsa Häringe Frisberg, som är projektsamordnare på Skogsstyrelsen och sätter ihop arbetsmarknadsprojekt med Arbetsförmedlingen.

Artikelbild

| När Lilaf Mohamad och Sara Alamouri började i projektet för snart ett år sedan kunde de knappt någon svenska. Nu pratar de nästan obehindrat.

Varför bara kvinnor?

– För att det är svårare att få ut kvinnor på arbetsmarknaden. Det är stor skillnad mellan Sverige och många andra länder i hur mycket kvinnor jobbar. Nu kommer de att få papper på att de varit anställda här i Sverige, det ger dem en stor fördel på arbetsmarknaden.

Projektet pågår i ett år. På förmiddagarna dokumenterar kvinnorna skyddsvärda träd i Uppsala län på uppdrag av länsstyrelsen. På eftermiddagarna går de SFI, svenska för invandrare. Under arbetets gång får de utbildning inom naturvård och biologi. Egentligen ingår inte röjsågshantering i projektet, men för att öka chanserna till jobb inom exempelvis parkskötsel, på kyrkogårdar eller som vaktmästare beslutades att de skulle få lära sig hantera såväl röjsåg som motorsåg inom projekttiden.

– Och så är det ju lite power över det, säger arbetsledaren Alexandra Holmgren med en blinkning.

Ja, vem skulle inte vilja ha röj- och motorsågskunskaper på cv:t.

Röjsågarnas klingor är lyckosamt lossade utan att några handleder skurits upp. Nu ska de slipas. Yordanos Nogose har satt upp det tjocka håret i två flätor för att det inte ska vara i vägen och synar nu hur nött klingan är. Innan hon fick chansen att börja här brukade hon sitta ensam i sin lägenhet i Uppsala, utan att träffa någon.

– Jag var bara hemma och jag pratade aldrig svenska. Jag sa till min handledare på Arbetsförmedlingen att jag måste göra något.

I början av projektet hade hon svårt att hänga med. Nu förstår hon i princip allt jag frågar henne och svarar glatt, även om hon ibland behöver leta efter rätt ord.

– Jag lär mig mer svenska här än på SFI:n. Här pratar vi hela tiden, jag måste använda språket.

Som tonåring flydde Yordanos Nogose förtrycket i Eritrea och från det hon var 17 bodde hon i ett etiopiskt flyktingläger. För två år sedan, när hon var 21, kom hon till Sverige. Då hade hon aldrig gått i skolan.

– Sverige är jättebra, människor här är så snälla och här finns demokrati. Här har jag alla möjligheter, jag studerar och jobbar. När det här tar slut vill jag utbilda mig till frisör eller undersköterska.

Och så gillar hon vädret. Vädret? frågar jag för att försäkra mig om att jag hört rätt.

– Ja, jag tycker om att det skiftar och om att vara ute i naturen. I Eritrea är det så varmt hela tiden och det finns inte så många träd.

Yordanos Nogose tillhör egentligen den grupp som har svårast att få jobb. Kvinna, flyktinginvandrad och lågutbildad. Efter 10 år i Sverige jobbar bara 35 procent av de utrikesfödda kvinnorna som saknar gymnasiekompetens – motsvarande siffra bland männen är 46 procent. Att fler invandrare ska få jobb ses ofta som nyckeln till en bättre integration. Gapet i arbetslöshet mellan invandrare och infödda är större här än i de flesta andra västländer, och ökar i takt med att fler nyanlända nu fått uppehållstillstånd och skrivs in på Arbetsförmedlingen. I juli låg arbetslösheten bland inrikesfödda på 3,9 procent. Bland utrikesfödda var siffran 21,8 procent. De politiska försöken att få fler invandrare i jobb har varit många. I torsdags meddelade regeringen att man nu ska satsa 135 miljoner kronor på att få fler utrikesfödda kvinnor i jobb. Bland annat ska man genom uppsökande verksamhet motivera fler att studera och satsningar ska göras på stötta kvinnligt företagande.

Ja, statistiken talar emot dem. Men Lilaf Mohamad och Yordanos Nogose ser positivt på framtiden, tack vare det projekt som de kastades in i förra hösten. Alla i gruppen verkar trivas. De skrattar och skämtar och hjälper varandra med uppgifterna.

– Det här är något av det bästa jag gjort. Jag är så stolt över att få vara med och ge de här flickorna en chans att komma in på arbetsmarknaden, säger Alexandra Holmgren som är biolog och projektets arbetsledare.

– Plus att vi pratar massor om Sverige. Hur vi ser på saker här, varför vi gör på det ena eller andra sättet

Normer, traditioner, skillnader mellan länderna och mat är några av samtalsämnena de brukar komma in på när de strövar runt i skogarna och dokumenterar träd. Ibland kommer de in på de svåra erfarenheter som kvinnorna har med sig från hemländerna och från flykten.

Alexandra Holmgren har jobbat med folkbildning i många år. Av någon anledning brukar det vara svårt att få nyanlända att ge sig ut i naturen, säger hon.

– Skogen ses som något farligt i många länder, det kanske är därför. Jag är så glad att de här kvinnorna får uppleva naturen. Vi har visat dem Hammarskog och andra rekreationsområden och förklarar att svenskar ofta gör utflykter till naturen.

Berit Axelsson är en av de svenska kvinnorna som anställts i projektet. Tidigare jobbade hon inom vården, men skadades och blev långtidssjukskriven. Under projektets gång har hon insett att det är integration hon vill jobba med framöver.

– Jag tror att jag är bra på det! Jag tycker om att berätta och förklara saker. Jag vill inte pådyvla dem åsikter, men känner att det är viktigt att berätta om det som är bra i Sverige och vad kvinnor får göra här. Samtidigt lär jag mig massor om deras länder och får förståelse för andra synsätt, säger hon.

Berit Axelsson önskar att svenskarna tog ett större personligt ansvar för integrationen i vardagen.

– Nästa gång du står vid en busshållplats med någon som verkar nyanländ, säg hej! Ska alla nya komma in i svenska samhället måste de få prata svenska med oss. Vi måste alla bjuda på oss själva.

Sista oktober är projektet slut. Om Skogsstyrelsen och Arbetsförmedlingen ska ha fler liknande satsningar vet man inte ännu, men Naturvårdsverket håller på att starta upp projekt med ungefär samma koncept på flera platser i landet.

Kvinnorna i arbetslaget konstaterar att de kommer att sakna varandra, och att de måste fortsätta ses.

– Ja, den första november, säger Lilaf Mohamad och skrattar.