Kenneth Lavrell har hunnit duscha och äta frukost när han öppnar ytterdörren och ber oss stiga in. Katten Smilla stryker sig runt hans ben och smiter med trippande steg vidare mot vardagsrummet.
För en dryg vecka sedan var Kenneth Lavrell på väg till jobbet som ambulanssjukvårdare på ambulansstation city på Sabbatsbergs sjukhus, lyckligt ovetandes om hur hans arbetsdag skulle utveckla sig.
Han hade han precis gått på sitt pass och satt och fikade med jobbarkompisar när larmet gick 14.53. Den information han fick var att det skett en olycka med en lastbil och att två personer skadats.
Nittio sekunder senare satt han i ambulansen i riktning mot Drottninggatan. Tre minuter senare var han på plats.
– Vi svänger in vid korsningen Barnhusgatan in mot Drottninggatan. Då ser jag att det står folk och påkallar vår uppmärksamhet. När vi åker fram med ambulansen ligger två kvinnor livlösa på marken. Jag stannar men ser ingen lastbil, samtidigt som människor skriker att lastbilen fortsatt köra över människor på gågatan.
I den stunden hade han ingen aning om att det inträffat ett terrordåd som skördade fyra människors liv och skadade 15.
Vad är ditt starkaste minne från Drottninggatan?
– Att allmänheten gjorde en jätteinsats. Vi inom ambulansen har blivit hyllade men folket var de riktiga hjältarna.
Vad som ska hända den här arbetsdagen har han ingen aning om.
– Det är inget jag varken oroar mig för eller tänker på, det är mitt jobb och jag gör det så gott jag kan, säger han.
Det kaos som han och annan räddningspersonal fick ta itu med när det stod klart att Sverige drabbats av en förmodad terrorattack kommer han dock inte att glömma i första taget.
Sakligt berättar han om vad han varit med om, det låter bitvis som taget ur en polisrapport.
– Min bästa egenskap är nog att jag är en lugn och sansad person. Och så är jag tränad för såna här händelser och har den utbildning som krävs. Känslorna lägger man åt sidan.
Med ett långt arbetsliv bakom sig har det slumpat sig så att 64-årige Kenneth Lavrell tjänstgjort under några av de mest dramatiska olyckorna och attentaten i Sveriges historia.
Och dessutom varit först på plats.
Han var först på plats när Stureplansmorden inträffade 1994, vid Gottrörakraschen 1991, när krigsmaterielinspektör Carl-Fredrik Algernon hittades död 1987 och när mordet på statsminister Olof Palme 1986 chockade en hel värld.
– Eftersom jag varit stationerad i Stockholms city i alla år kanske det inte är så konstigt att stora saker hänt när jag varit i tjänst, säger Kenneth Lavrell, som jobbat som ambulanssjukvårdare i 37 år.
Vid skottlossningen utanför Sturecompagniet vid Stureplan i Stockholm 4 december 1994 sköts tre nattklubbsgäster och en ordningsvakt av Tommy Zethraeus.
På plats möttes han av chockade människor som satt en bit bort och grät. De pekade mot Sturecompagniet och sa att det låg dödade människor där.
– Vi hade fått larm om någon form av skottlossning. På den tiden fanns inget säkerhetstänk som vi har i dag med brytpunkter där räddningspersonal måste få klartecken av polis att åka ända fram till olycksplatsen. Då var det bara att åka ända fram, något vi gjorde på Drottninggatan också eftersom vi bara visste att det skett en olycka.
Vid mordet på Olof Palme 28 februari 1986 dirigerades hans ambulans till Sveavägen innan någon visste att det var statsministern som skjutits till döds.
– Då står redan en ambulans där och de har tagit ut en bår. Jag såg direkt att det var Olof Palme och påbörjade hjärt- lungräddning men det var lönlöst. Han var redan död.
Kenneth Lavrell var den förste att ringa SOS Alarm och säga att det var Palme, vilket först togs emot som en lögn.
Hur gick dina tankar då? Det var ju statsministern som mördats.
– Jag vet inte om det var så mycket känslor. Man gjorde sitt jobb. Det spelar ingen roll om det är en uteliggare eller statsminister, alla behandlas lika.
Under intervjun kommer Kenneth Lavrell på fler stora händelser då han varit i tjänst. Knappt ett år efter mordet på Palme larmades han till Stockholms central. Carl-Fredrik Algernon, som var utredare under den så kallade Boforsaffären, hade omkommit när han föll framför ett tåg 15 januari 1987. Eftersom han var nyckelperson i Boforsutredningen spekulerades det i om han hade blivit knuffad. Det fanns även teorier om att hans död hade ett samband med Palmemordet. Kenneth fick ta hand om kvarlevorna.
När utrikesminister Anna Lindh knivhöggs 10 september 2003 på varuhuset NK fick han i uppdrag att transportera medicin under operationen.
Han minns även Gottrörakraschen 27 december 1991 som en märklig katastrof. Den störtade flygplanskroppen låg på en snöig åker i Gottröra, saknade en vinge och var knäckt i tre delar. Ändå klarade sig alla 129 ombord med livet i behåll.
Larmet kom som ett flygplanshaveri. Väl framme hade passagerare samlats i ett hus intill åkern. Vid planet stod en kvinna vars axel var ur led.
– Inga döda och alldeles tyst. Det var bara fåglarna som kvittrade och en DC 9:a som fått vingarna avklippta. Det var så ofattbart att alla hade klarat sig.
När han summerar sina erfarenheter låter det nästan för otroligt för att vara sant. Men, påpekar han, de flesta insatser är inte fullt så dramatiska som de han nu berättat om.
– Det är mestadels gamla som fått ont i bröstet eller svårt att andas. Tre av fyra hade kunnat ta sig till en vårdinrättning på egen hand. Men de utryckningarna märks ju inte lika mycket bland allmänheten.