Samhället har ställt för dåliga krav på att föräldrar ska hålla koll på sina barn och ungdomar. Det sa Mohamad Hassan (L) till UNT i en artikel om unga kriminella 2017, och fortsatte: " Jag tror att de flesta tycker så. Vissa föräldrar säger att det inte går. Men de har råkoll på vad deras döttrar gör, samtidigt som de låter sina söner göra vad de vill."
Uttalandet väckte en del kritik, berättar han i dag.
– Folk sa att de här föräldrarna står utanför samhället, är resurssvaga och arbetslösa och inte har det så lätt. Men jag köper inte det. Jag står fast vid jag sa, de kan ha samma koll på sina killar som på sina tjejer.
Efter det har det grova våldet i Uppsala eskalerat. Föräldrarna är de första som ser signaler om att barnen kan vara på glid, att de slarvar med rutiner, tider, skolarbetet. Men i stället för att de då reagerar tycker sig Mohamad Hassan se en tendens att många försvarar och skyddar sina barn inför skolan eller andra myndigheter.
Han har personligen mött den oro som mamman Shirin från Gränby beskriver: rädslan för att få sina barn omhändertagna om man ingriper. Kommunen måste ta ett bättre ansvar för det här än vad man gör i dag, menar Mohamad Hassan.
– Vi har inte nått fram här med hur det fungerar i Sverige, att vi har ett rättssäkert system där de omhändertaganden och placeringar av ungdomar som görs är motiverade. Det finns en bild av att om man inte ger sina barn total frihet här i Sverige så förlorar man vårdnaden om barnen, säger han.
Kommunen behöver sjösätta insatser för att förmå föräldrar att våga sätta gränser och ta sitt föräldraansvar.
– I andra delar av Sverige finns särskilda kultur- och hälsokommunikatörer som arbetar med information till nyanlända. Det kan vara en idé.
Att det finns väl spridda myter om hur svenska myndigheter arbetar är dokumenterat i en rapport från Brottsförebyggande rådet från tidigare i år. Ett återkommande tema i de intervjuer som Brå gjort med myndighetspersoner och boende är just tron att sociala myndigheter lättvindigt omhändertar barn. Men enligt rapporten finns också tydliga tecken på att information och direkt kontakt med föräldrar snabbt har goda effekter.
Men bilden är motsägelsefull, påpekar Mohamad Hassan. För samtidigt finns de familjer som utövar hedersförtryck och direkt begränsar livet för sina döttrar, men inte för sina pojkar. Trots att föräldrarna vet att det kan leda till omhändertaganden går de över den gränsen och frihetsberövar sina egna barn.
– Vi behöver satsa på jämställd integration. Det tror jag är en nyckel till framgång, säger han.
Han är själv uppvuxen i Libanon med flera bröder. De var hårt hållna av sin mamma ända upp i tonåren berättar han.
– Hon kom ut och hämtade oss om vi var på fel ställe. Man ska aldrig förnedra sina barn, men man ska visa vem som bestämmer.