Ballongtennis är lika enkelt som roligt. Det gäller att hålla ballongen i luften med hjälp av en flugsmälla. Alla är med. Den som kan smasha gör det stående eller från rollatorn. Men det går lika bra att träffa ballongen från en rullstol eller från soffan.
Sedan i augusti har Samariterhemmets äldrecenter startat två grupper för 65-plussare som tycker de lever ett alltför ensamt liv. De träffas två gånger i veckan för att umgås, prata, gympa och ha roligt. Det tar fyra timmar inklusive lunch och kaffe.
I dag, på valborg, står traditionsenlig sillunch på menyn – ingen nubbe dock, men väl en flaska lättöl.
– Många äldre är ensamma och de blir fler och fler. Ensamhet leder till ohälsa därför startade vi den här verksamheten i samarbete med Uppsala kommun, säger föreståndare Maria Hovstadius.
Nu väntar alla på eftermiddagskaffe med chokladsnitt i det stora, ljusa samlingsrummet. Flera är över 90 år gamla men fullt vitala och inte alls intresserade av ett liv i ensamhet. För det är ofta just så det kan bli, när gamla vänner dör och barn och barnbarn har fullt upp med sitt.
– Jag har tolv nära vänner som dött. I dag har jag bara en god vän kvar, hon är 83 år. Jag har mina barn och barnbarn i stan och det betyder mycket. Men jag vill ha fler sociala kontakter, säger Britt, 91 år.
Bengt Martinsson, 94 år, är oftast ensam hela dagen.
– Men jag ser ändå till att göra något. Jag tar en promenad på förmiddagen för att få frisk luft och lite motion och så går jag på Seniorens restaurang och äter lunch. Morgon- och kvällsmål gör jag själv. Jag träffar förstås mina anhöriga då och då. Men alla gamla kompisar är döda. Det kan gå flera dagar innan jag träffar någon. Det kan man kalla ensamhet, säger han.
Bengt känner folk i trappen där han bor som han pratar lite med.
– Jag har ju bott där i 50 år nu.
Hur är det att leva så?
– Om man har lite att sysselsätta sig med själv så fungerar det. Men det är klart att det är trevligare att träffa människor som vi gör här.
Dagny:
– Det kommer stunder på dagen då jag känner ensamhet. För att komma undan den känslan brukar jag lösa korsord eller göra något annat som skingrar tankarna. Jag och min man har flyttat runt ganska mycket under livet och vi kom till Uppsala först 2010. Sedan avled han så jag känner inte så många i stan. Det var därför jag sökte mig hit. Jag bor i en liten lägenhet. Här finns stora, ljusa, trevliga lokaler, och kompisar.
Birgitta Hoh sitter i rullstol efter en stroke. Hon får hjälp av hemtjänsten fem gånger om dagen. Men det räcker inte, det är ju en annan gemenskap hon söker.
– Hemma sitter jag mest stilla och kan inte göra så mycket mer. Här läser vi för varandra, sjunger, fikar, jympar, leker och pratar. Man behöver det, säger hon.
Några gånger kommer barn och hälsar på från Frodeparkens förskola. Då kan det vara upp till femton ungar i lokalen. Det livar upp. De äldre läser för barnen, spelar spel och sjunger. En i personalen kan spela gitarr. Barnen undrar hur gamla de gamla egentligen är – 90 år – kan en fyraåring förstå det?
– Man blir ändå lite rörd när de kommer fram och undrar, säger Bengt.
För Gudrun som jobbat på förskola kommer minnena tillbaka, känslan av hur lätt och spontant det är i kontakten med barn.
Det är fritt och enkelt att träffas i gruppen på äldrecentret. Birgitta Bratteby blir glad och avslappnad efteråt.
– Vi har en naturlig samvaro och vi bryr oss om varandra. Själen får föda. Om inte någon kommer så undrar alla var han eller hon är.
Men var är männen? Här finns bara Bengt – och båda grupperna har tillsammans inte fler än fyra män.
– Vet inte. Men jag tror kanske att kvinnor har mer behov av social gemenskap. Vi ger mer av oss själva till andra än män gör. Vi är mjukare. Jag tror att det alltid varit så, säger någon.
Bengt tror att män visst vill ha social gemenskap och har lika stora behov av att träffa andra som kvinnor har.
– Jag skulle inte klara att bara sitta, säger han.
Trots att alla njuter av samvaron så har det inte varit lätt att få tag på intresserade. Målet är att få till fyra grupper.
– Det är vår kanske största utmaning nu. Det som krävs är bara eget intresse, säger Maria Hovstadius.
Och kanske en liten knuff?
– Ja, det kan behövas. Man ska ju ut bland främmande människor och vet kanske inte om man passar in. Men det brukar lösa sig.