Friidrotten har ingen åldersgräns

Barbro Gadle är 75 år gammal och aktiv friidrottare. Under veteran-SM som nyligen gick av stapeln vann hon två guld och ett silver. Och fler medaljer kan det bli.

11 mars 2018 13:00

Vi ska träffas i arenans lunchrestaurang, men då jag är tidig tar jag mig bort till friidrottshallen. Klockan är lite innan elva en vardagsförmiddag, och hallen är ganska tom. Ett gäng ungdomar övar höjdhopp, någon springer längs den 200 meter långa slingan, i övrigt är det lugnt. Då ser jag Barbro uppe på läktaren. Hon är precis färdig med dagens träningspass. Barbro Gadle tillhör den piggare garden av pensionärer. Det ser man nästan på henne, med sin raka hållning och bestämda blick. Hon tränar friidrott minst tre gånger i veckan.

För två år sedan hittade hon en annons i tidningen där det utlystes att Upsala IF friidrott ville starta en grupp för veteraner, det vill säga från 35 år och uppåt. Barbro dök upp och frågade om hon fick vara med.

— Jag vet inte om Carin Thornander (tränaren) var skeptisk när jag kom dit, skrattar Barbro.

Barbro är uppvuxen i Uppsala och är vad hon själv kallar för en "svartbäckstjej". Hennes familj bodde först några år i Luthagen, men en stor del av sitt liv har hon bott på olika ställen i Svartbäcken. Hon tycker det är ett trevligt område. Nu bor hon i Storvreta, där hennes barn också bosatt sig. Dit flyttade hon för skogens skull.

Barbro började med friidrott när hon var 13 år. Men från början var tanken att hon skulle syssla med ridning.

— Jag skulle följa med och titta på när min kompis red, för hon tyckte det vore roligt om jag också ville börja med det. Det var vinter och halt ute. Hästen halkade och min kompis flög av. Så det blev ingen ridning för min del.

Det blev friidrott istället. Hur det kommer sig att det blev just friidrott kan hon inte riktigt minnas. Kanske var det hennes idrottsintresserade far som tipsat om det. Hon minns i alla fall att hon cyklade till Studenternas IP för att kollat läget.

Då, runt 1957-58, fick flickor inte vara med i UIF, utan det var IF Thor som var alternativet.

Hon tränade mest löpning, och gillade att tävla. 60, 100, 200 och ibland 400 meter var det som gällde.

— Det var mycket serier på den tiden, tillsammans med olika klubbar. Det var klubbar från Gävle och norra Uppland bland annat. Man åkte runt till varandra och tävlade, och så samlande man poäng. Jag tyckte det gav mer, eftersom man fick tävla oftare på det sättet. Det var nästan varje helg.

Thorflickornas tränare hade en liten folkvagn som de körde runt tjejerna i mellan tävlingarna runt om i Sverige.

— Det var inte så värst bekvämt att ligga i baksätet och guppa, eftersom motorn var placerad precis där under. Så man var inte alltid i sin bästa form när man kom fram. Det fick gå ändå.

När Barbro blev lite äldre var hon med i löplegenden Dan Waerns träningsgrupp. De åkte runt och tävlade tillsammans.

— Då kunde man vinna filtar och strykjärn och jag vet inte allt vad vi fick. Sen var jag med i riktiga tävlingar som DM och sånt där också.

En dag kom det en elittränare från Stockholm som skulle hjälpa till med startteknik och liknade. Han var bestämd på att man inte fick ha långbyxor på sig när man sprang.

— Snäll som jag var tog jag av mig mina. Sen ställde han sig och pratade med någon annan, och där stod jag och frös i blåsten. När det väl var dags för mig att köra igång och springa, då gick min lårmuskel av. Sen var det finito, där tog det slut. Jag var nog inte mer än 18 år. Då slutade jag med friidrott.

Sedan dess har Barbro ägnat sig åt andra aktiviteter, som segling och myrlöpning. Men det är en helt annan historia, säger Barbro med ett skratt. Nu, cirka 60 år senare, har hon tagit upp friidrotten igen.

Många äldre är oroliga för att skada sig på grund av benskörhet och liknande. Är du rädd för att skada dig?

— Nej, det är jag inte. Utan att skryta, så har jag ätit bra mat hela livet tack vare min utbildning.

Barbro är utbildad kostekonom och var under många år en av cheferna för Uppsala skolmåltider. Utöver det är hon utbildad lärare, och har jobbat som både projektledare och konsult. Sedan några år tillbaka är hon pensionär, men hon har fortfarande kvar sitt egna företag. Hon hjälper folk med att byta livsstil, om de till exempel vill gå upp eller ner i vikt.

Tror du att det är därför för att du är i så bra form, för att du har koll på kostlära?

— Jag tror att det är en av avledningarna. Men sen har jag varit aktiv hela livet och rört mycket på mig. Det påverkar också.

Är friidrotten din stora hobby?

— Det kan man väl säga. Men jag tycker också mycket om promenader och vandringar, allt som har med aktivitet att göra. Ju äldre jag blir, desto mer behöver jag underhålla min kropp. I min ålder blir man stel snabbt om man slutar röra på sig. Mina barn och barnbarn har hundar som jag hjälper dem med. Jag brukar gå långa promenader med dem om dagarna.

Vad är det roligaste med friidrott?

— Jag tycker allt vi gör är roligt, det finns inte något som är tråkigt. Jag har till och med börjat stöta kula. Mina favoritgrenar just nu är längd- och höjdhopp. Och så hoppas jag på att det blir tresteg, när jag får träna lite mer på det. Det svåraste är att ha raka ben och raka armar! I både längd- och höjdhopp ska man upp med armarna. Så det blir inte så estetiskt snyggt, säger hon med ett skratt.

Vad är det högsta du har hoppat?

– På tävling, 1,06 meter. Målet är att slå svenska rekordet för min åldersklass, som idag är 1,10 meter.

Har du något mål med friidrotten?

– Målet är att se hur långt jag kan gå med kroppen, och visa andra att det går att börja med friidrott i den här åldern. Man måste tro på sig själv, och känna sig för.

Barbro menar att man kan anpassa träningen efter sin egen kropp, men ändå driva den framåt. Sedan hon blivit introducerad till IFU:s styrketräningsmaskiner har hon också märkt skillnad i resultat vad det gäller friidrotten. Det märks framför allt i benen när hon hoppar, att hon är starkare.

Förutom att träna i veterangruppen är Barbro delaktig i Öppen arena, vilket är gratis gruppträning för dig som är 65+. Träningspassen brukar bestå av liknade styrke- och konditionsövningar som veterangruppen gör, fast anpassade efter deltagarnas kapacitet. Öppen arena är mer motion än friidrott. Barbro vill därför starta en renodlad friidrottsgrupp för dem som är i hennes ålder. Det gäller bara att hitta medlemmar.

— Jag vill också tävla så mycket som möjligt. Men det finns inte heller så många rena veterantävlingar, det tycker jag är tråkigt.

Min bästa söndag Fakta

Jag vaknar

Det är lite olika när jag vaknar, men runt kl 5 på morgonen.

Förmiddag

På söndagar är det träning med veterangruppen kl 10, så jag är på IFU Arena fram till lunch ungefär.

Lunch

Kycklingfilé med couscous och massa grönsaker, det är en god lunch.

Eftermiddag

Är det jättefint väder så kan jag inte hålla mig inne, då blir det hundpromenad.

Middag

Lax i ugn med ugnspotatis och grönsaker. Det är också en favorit som jag brukar göra.

Kväll

Tittar lite på tv, kollar sms och mail som inte hunnits med, eller spelar wordfeud med mina barn och barnbarn.

Jag somnar

Jag somnar alltid klockan 22, då säger min kropp till.

Barbro Gadle

Ålder: 75 år.

Familj: Två barn och fyra barnbarn.

Bor: Storvreta.

Jobbar: Pensionär och egen företagare.

Ogillar: När folk är oärliga.

Gillar: När jag är glad och pigg.

Fritid: Tränar friidrott, går långa hundpromenader, umgås med familjen

Lyssnar på: P1 och Vetenskapens värld.

Spelar: Wordfeud.

Läser: Faktaartiklar. Försöker hålla mig ajour med utvecklingen inom kost och näringslära.

Vill lära sig: Jag skulle vilja lära mig fler språk.

Äter helst: Fisk.

Äter aldrig: Chips, dip eller godis.

Dricker gärna: Vatten.

Dricker inte: Starksprit.

Blir upprörd av: Jag blir sällan upprörd. Men när det händer har det att göra med oärlighet.

Längtar efter: Jag har det bra som jag har det, så jag längtar inte efter något.

Blir glad av: Kan vara vardagliga ting bara.

Motto: Tänka först, handla sedan.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Josefin Allstadius