När UNT träffar Ernst Cohen vid Kungsängsesplanaden i Uppsala så har det gått runt två år sedan som han såg annonsen om att Siriusbollen sökte en ny tränare.

– Jag kände genast att jobbet skulle passa mig, säger han.

Sagt och gjort. Inom kort stod han på planen och sparkade boll med barnen. Även om barnen hade andra typer av förutsättningar kände han sig bekväm, fotbollen har alltid varit en stor del av honom, både som spelare och tränare.

Artikelbild

| Ernst Cohen valde bort en framtid i det holländska familjeföretaget mot Sverige och andra utmaningar.

– Jag har alltid hållit på med fotboll på något sätt, men jag fick själv lägga av som spelare i 18-årsåldern på grund av dåliga knän.

Sedan dess har han varit tränare för många olika lag, uteslutande för flicklag, bland annat i Västervik och Eskilstuna. När Cohen i princip slutat med allt vad gäller fotbollen så dök annonsen upp som ett brev på posten.

– Jag hade ingen koppling alls till funktionshindrade barn, som vissa väljer att kalla det. Jag ser dem bara som människor, jag ställer samma krav på dem som jag brukar göra med andra och kör mitt race. För mig har det ingen betydelse att de är funktionshindrade. Jag tror det är min styrka, säger han.

Men det är svårt att locka deltagare till Siriusbollen. Något de kämpar med konstant i den ideella föreningen som erbjuder fotboll för barn med funktionshinder. Just nu har man ett 30-tal barn i tre olika grupper. Ernst Cohen kör en av grupperna och har främst hand om barn från 5 till 10 år. Nya tillskott brukar få starta sin fotbollskarriär i Ernsts grupp och barnen har alla olika typer av funktionshinder, både intellektuella och fysiska.

Artikelbild

| Ernst Cohen, Siriusbollen.

– Det är så kul att se deras enorma utveckling och det gäller att hitta kreativa sätt att lära ut på. Självklart blir det några tårar ibland men att vara tränare för de här barnen innebär en enorm glädje, säger han.

Ernsts grupp tränar en gång i veckan och hoppar i princip aldrig över ett pass. Han minns ett tillfälle i vintras då det var noll grader i träningshallen på grund av tekniska problem med värmen, men träningen genomfördes ändå.

Artikelbild

| ”Det fina med att bli äldre är att tid du inte haft tidigare plötsligt blir tillgänglig”, säger Ernst Cohen. Därför öppnade sig också möjligheten för honom att engagera sig i Siriusbollen. Han är även kontaktperson hos Uppsala kommun.

– En annan gång var belysningen trasig så då använde vi mobiltelefoner som lampor i stället. Många är väldigt duktiga på att dyka upp så vi försöker i största möjliga mån att undvika att ställa in. När alla ändå är på plats så får vi köra, säger Ernst.

Att barnen ska ha roligt är största fokus. Ernst är med och styr i fotbollsmatcherna, ser till så att alla får göra mål, ser människan och nämner allas namn, det är viktigt. Hans 18-årige son är också med och hjälper till med laget. I gruppen är det runt 10 personer för tillfället men Ernst önskar fler deltagare.

– Det är alldeles för få och vi försöker få dit fler men det är svårt. Vi har i alla fall fått ett bidrag på cirka 14 000 kronor som vi kommer att använda till att besöka fler skolor och berätta om vår verksamhet, det känns kul.

Bidraget kommer från den internationella idrottsorganisationen Special Olympics. Flertalet länder har sökt bidrag med olika projekt och Siriusbollen sökte med planen att få in fler barn till verksamheten. Tillsammans med två ungdomsledare, som också får en utbildning, fick de åka till Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten och ta emot nyheten.

– Det var väldigt kul att vi fick bidraget som kommer hjälpa verksamheten, säger Ernst.

Han önskar även att moderklubben Sirius intresserade sig mer för Siriusbollen och gav dem mer uppmärksamhet.

– Ja, jag tycker att vi kan ha ett bättre samarbete. Vi skulle till exempel kunna vara med i halvlek på deras matcher och berätta om Siriusbollen. För dem är det ju bara ett positivt budskap att skylta med sådana här lag, säger han.

Och får Ernst önska skulle alla allsvenska lag ha ett lag just för personer med intellektuell eller fysisk nedsättning.

– Det är en fin målsättning tycker jag. Det är ju så i Holland så jag kan inte se varför det inte skulle fungera i Sverige. Jag vet att det finns fler sådana här lag i Sverige men de är inte alla kopplade till större lag. Men om fler arbetar aktivt för det så tror jag på det, säger han.

Efter sommaren ligger Siriusbollens fokus på att engagera och locka fler ledare och barn till verksamheten. På Fyrishov den 28 september finns det även möjlighet för den intresserade att testa på olika parasporter, bland annat fotboll.

För Ernst har det inte alltid varit självklart att syssla med ideell verksamhet. Det är nämligen något som han upptäckt på senare tid med stigande ålder. Han har även passat på att bli kontaktperson hos Uppsala kommun. Någon gång ibland följer han med en medmänniska på fritidsaktiviteter, inte sällan en match på Studan.

– Det är ju det fina med att bli äldre, att tid du inte haft tidigare plötsligt blir tillgänglig, barnen klarar sig själva och så. Jag tror egentligen att många skulle vilja göra något ideellt, kanske vara kontakt- eller stödperson. Vissa tror nog att det är jobbigt och vet kanske inte riktigt vet vad det innebär, men det ger väldigt mycket, säger han.

Till vardags är Ernst Cohen kvalitetsmanager på livsmedelsföretaget Risenta. Han lämnade en framtid som fjärde generationens bagare på familjeföretaget i Rotterdam. Tanken var alltid att ta över firman, men så blev det inte.

– Jag hade kontakt med en av företagets råvaruleverantörer i Sverige och började arbeta som bagare i Stockholm och sedan i Uppsala, så jag har gjort väldigt många Skuttungelimpor, säger han och skrattar.

Bageriet i Rotterdam hade varit en del av familjen sedan 1883 innan Ernst och hans pappa avslutade alla affärer och sålde det. Kraven på bagerier hade blivit för tunga.

Att byta miljö från Holland till Sverige har varit en omställning, även om kulturerna har många likheter, bland annat kärleken till pannkakor.

– Det är många som tycker pannkakor är typiskt svenskt, men är det något som är holländskt så är det pannkakor, vi har ju pannkaksrestauranger, säger han.

I själva samhället ser han ingen större skillnad, annat än mängden människor som rör sig på gator och torg. I Holland är det trångt och långa köer blir en del av vardagen.

– Holländare är också lite mer raka än svenskar. Jag brukar tänka på det vid möten, ofta är den viktigaste punkten när nästa möte ska äga rum. Jag lär nog aldrig identifiera mig som svensk, säger han.