Nollgräns är ett i princip omöjligt krav enligt Bertil Lustig, va-chef på Uppsala vatten.

– Vårt mål är att dricksvattnet inte har mer än 30 nanogram PFAS per liter vatten. De senaste månaderna har värdet varierat mellan 4 och 42 nanogram, så vi har gott hopp om att nå vårt mål, säger Bertil Lustig.

Uppsala vatten stängde av grundvattenbrunnen vid Stadsträdgården 2012 när det stod klart att vattnet där var kontaminerat med oacceptabelt höga mängder av PFAS-ämnena PFOS och PFHxS.

Artikelbild

| Lutz Ahrens tror inte att en noll-gräns för PFAS i dricksvatten är realistiskt.

Sedan maj 2015 används vattnet från Stadsträdgården igen, och tillsammans med det vatten som tas från brunnsfältet i Sunnersta går nu vattnet igenom filter med aktivt kol. Filtren tar bort PFAS-föroreningarna.

– Problemet är att om man tar bort all PFAS tar man också bort allt annat, bort försvinner också mineraler och annat som man vill ha kvar i vattnet. Samtidigt måste klor tillsättas för den mikrobiologiska reningen av vattnet. Vi eftersträvar en balans där så mycket PFAS som möjligt tas bort utan att kvaliteten försämras på annat sätt, säger Bertil Lustig.

PFAS är ett globalt problem, och professor Grandjean har tillsammans med drygt 250 andra forskare, däribland flera från svenska universitet och högskolor undertecknat ”The Madrid statement”. Uttalandet beskriver poly- och perfluorerade ämnen (PFAS), deras egenskaper och befarade hälsorisker.

I uttalandet riktas en rad uppmaningar till regeringar, producenter av kemikalier, företag som använder PFAS-ämnen i sin produkter och konsumenter. Mera forskning, utökade tester, lagstiftning med krav på redovisning av användning av PFAS och producentansvar för PFAS-rester och utveckling av säkra sätt att ta hand om och förstöra produkter med PFAS ingår i kraven från The Madrid Statement.

Kravet på noll-gräns finns däremot inte med, och det får inte heller stöd av Lutz Ahrens, docent i organisk miljökemi vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. Han är en av undertecknarna av The Madrid Statement.

– En nollgräns för PFAS-ämnen är inte realistiskt eftersom ständigt förbättrade analysmetoder gör det möjligt för oss att upptäcka PFAS-ämnen vid allt lägre nivåer. Vi detekterar PFAS i de flesta typer av vatten, så väl kranvatten som buteljerat vatten, säger Lutz Ahrens,

Om den gällande åtgärdsgränsen på 90 nanogram per liter säger Lutz Ahrens:

– Gränsen på 90 nanogram per liter gäller för summan av elva av totalt omkring 3 000 PFAS-ämnen som Kemikalieinspektionen listat, och gränsen är säker utifrån nuvarande kunskap. Men riktvärdena måste kontinuerligt omvärderas allteftersom nya PFAS ämnen identifieras och nya data om toxicitet och epidemiologi blir tillgängliga.

Regeringar och producenter har blivit alltmer varse problem och risker med PFAS. Det största problemet som Lutz Ahrens ser är att medvetenheten hos konsumenter är låg om var PFAS kan finnas.

Ahrens får stöd av Bert-Ove Lund, toxikolog på Kemikalieinspektionen. Han anser att Reach, den lagstiftning med krav på tester av både nya och gamla kemikalier som finns inom EU sedan 2006 är i stort sett bra när det gäller PFAS i kemikalier:

– Användningen av PFAS i varor, oavsett om de köps i butik eller via nätet, är ett större problem. Innehållsdeklarationer på varor måste förbättras, samtidigt måste man vara medveten om att de vatten-, fett- och smutsavvisande egenskaperna hos PFAS är efterfrågade.