Församlingen i Knutby är sig lik

Helge Fossmo är psykopat och den övriga församlingen har felaktigt svartmålats på grund av det han gjort. Så lyder Knutbypastorernas version.
- Nu lägger de skulden på Helge Fossmo men allt fortsätter som före mordet, hävdar en kvinna som lämnade Knutbyförsamlingen för tre år sedan.

Det är söndagskväll och dags för gudstjänst i Knutbyförsamlingen.
- I kväll har vi UNT på besök, ropar pastor Peter Gembäck ut över gruppen på kanske hundra personer som samlats i det trånga rummet.
De förenas i en dånande applåd. Bättre än så här har jag nog aldrig blivit mottagen som journalist. Alla i gruppen ser glada ut. De flesta är unga och flera verkligen strålar.
Pastorn Johan Grimborg börjar läsa ur Bibeln. Det räcker med att han läser fel för att det ska utlösa spontana skrattsalvor. Flera i publiken kommer med tillrop och skämtsamheter. Åter stora skratt. Så drar orkestern i gång musiken. En högmässa i Svenska kyrkan skulle i jämförelse framstå som en rätt avslagen tillställning.
Det här är alltså vad många ser som den suspekta Knutbysekten. Men gruppen verkar knappast utgöras av några förkrympta, toppstyrda individer, som det ibland framställts i pressen.
- Mediebilden av oss är helt bisarr, den är pervers, säger Emil Wickman, 28 år, från Rimbo som gick med i församlingen 2005, ett år efter mordet.

Han bor kvar i Rimbo men jobbar i Knutby som webbdesigner i ett företag som ägs av andra församlingsmedlemmar.
- Det är härligt att ständigt befinna sig i en miljö där människor bryr sig om en. De som kommer hit ser att vi inte är någon självmordssekt utan att vi har det väldigt bra här, säger Emil Wickman.
Den bild han ger är svår att få ihop med det en kvinna berättar som hoppade av i december 2005, efter sex år i Knutbyförsamlingen.
- Anledningen var att de satte mig i församlingstukt. Jag fick inte umgås med andra medlemmar och till slut hotade de att ta barnen ifrån mig.
Kvinnan säger att hon ifrågasatte ledaren Åsa Waldau och ansågs då ha fått demoner i sig. Det var något hon trodde på och beskriver hur hon långsamt bröts ner.
Avhopparen uppger att de vuxna är indelade i teamgrupper där medlemmarna uppmanas prata öppet men att allt rapporteras till Åsa Waldau som styr församlingen.
- Medlemmarna säger en sak utåt men i verkligheten gäller andra regler. Inget i församlingen har förändrats sedan mordet. I stället för att stå för det som är fel skyller Åsa allt på Helge Fossmo och oss som hoppat av.

Uppsalapolisen har under de senaste åren fått in en handfull anmälningar om att barn i församlingen far illa.
- Vi har startat utredningar men de har lagts ner eftersom folk inte velat stå för sina uppgifter, säger kriminalkommissarie Kenneth Ågren.
En utredning som gått till åtal gäller en treårig pojke som ska ha slagits av sin far, en av församlingens ledare. Enligt ett läkarintyg var det "tämligen uppenbart att barnet blivit misshandlat, sannolikt vid upprepade tillfällen".
Pappan, som låg i skilsmässa med barnets mor, sa att han aldrig slagit sin son och att han var emot barnaga. Uppsala tingsrätt friade honom.
I februari i år tilldömdes mamman vårdnaden om sonen. En tidigare lärare vid Knutby skola uppgav under vårdnadstvisten i tingsrätten att församlingsmedlemmar som arbetat vid skolan använt tvång och fysisk bestraffning mot barnen. En person som bott i församlingen vittnade om att dagispersonal från församlingen kunde stirra barn i ögonen för att få dem att tystna och lyda samt att det bland vissa ansågs fel att ta upp barn som skrek.

Det är svårt att få fram om rykten om barnaga och annat stämmer. De senaste åren har bara ett fåtal personer lämnat församlingen. Bengt-Göran Backman, pingstpastor i Öregrund, har träffat tre av dem.
- De har haft övervägande positiva erfarenheter. De har berättat om en levande och tät gemenskap men ledningen har upplevts som alltför dominant. Det går en gräns mellan att bry sig om och att lägga sig i andras familjeliv. Ledarna kan ha överträtt den gränsen.
Kent Cramnell, tidigare pingstpastor i Uppsala som arbetat med Åsa Waldau på 1990-talet, tror inte att församlingen kommer att förändras så länge den leds av henne.
- Hon är en oerhört stark person som tror att hon kan känna till Guds vilja även i detaljer i vardagslivet. Hon är inte medvetet manipulativ men blir det i praktiken eftersom hon tror så starkt på sin sak.
Livet i Sveriges mest omskrivna församling går vidare. Den har i dag runt 100 medlemmar och är i långsam tillväxt. När UNT träffar pastorerna Kim Wincent och Peter Gembäck ger de bilden av att det negativa som hände kring mordet för fem år sedan var enbart pastor Helge Fossmos fel.
- Det har funnits ett medialt intresse av att skapa en sekt av oss andra. Som jag ser det är Helge psykopat och hans agerande har inget med den övriga församlingen att göra, säger Peter Gembäck.

Enligt honom arbetade Fossmo med att skuldbelägga medlemmar och på slutet blev församlingen mer sluten under hans ledarskap.
- Efter mordet var det som om jag vaknade upp och såg hur negativt det varit. Sedan dess har vi jobbat hårt för att öka öppenheten. Bland annat har vi infört möten en gång i veckan där alla får ställa vilka frågor de vill till oss i ledningen.
Enligt Peter Gembäck är församlingen helt emot barnaga och den församlingstukt som den avhoppade kvinnan berättat om säger han inte existerar.
På frågan om ledarskapet är auktoritärt svarar församlingsmedlemmen Emil Wickman nej.
- Men det är ett tydligt ledarskap, säger han. Det är bra för då vet man var ledarna står. De uppmuntrar oss att ifrågasätta och tänka själva. Fick vi inte det skulle jag gå härifrån.
För några år sedan ska Peter Gembäck ha sagt i en predikan att en lydig fru är en lycklig fru och att om en fru är olycklig kan det bero på att hon varit olydig.
- En lärdom är att vi blivit mer noga med hur vi uttrycker oss. Vi kan ha raljerat i predikningar och sedan har det sett konstigt ut i medierna, kommenterar Peter Gembäck.

En trappa upp i Gränsta gård pågår söndagsgudstjänsten och församlingen klämmer i för full hals med psalm nummer 300: "O, hur saligt att få vandra hemåt vid vår Faders hand".
På väggen i gudstjänstsalen finns en färggrann bild. Den föreställer en solnedgång. Eller är det i själva verket en soluppgång? För en utomstående är det omöjligt att få ett säkert svar.