Shirin bor i Gränby, nära den plats där en man miste livet efter en skottlossning tidigare i höstas. Blommor och ett gosedjur ligger kvar på platsen där han sköts.
– I går var det många poliser här igen. Jag följde efter dem för jag vill veta vad som händer. Jag pratade också med de unga killarna som hängde häromkring och frågade vad de gjorde ute. De ville att jag skulle gå. Jag är säker på att det var knarkaffärer i görningen, säger hon.
Shirin kom till Sverige och Gränby 1976. De sista fem åren har det hänt något och i dag är det kaos, säger hon. Skjutningar och stök i området gör att goda grannar är nu mer reserverade och försiktiga mot varandra. En osäkerhet har smugit sig på: vem kan man lita på?
Shirin, verkar det som. Telefonen ringer flera gånger. Det är personer i grannskapet som hör av sig. En är pappan till den 17-åring som knivmördades vid Kvarngärdesskolan i år.
– Vill man veta något om vad som händer i området ska man fråga mig, berättar hon när hon lagt på.
Shirin är själv en av de hårdast drabbade. För ett år sedan dog en av hennes söner, skjuten utanför sitt hem i ett lugnt område på annan ort. Det är jobbigt för Shirin att tala om det, det märks.
– Jag förstår inte hur någon kan göra så, mot en annan människa. Jag vill veta vem som gjorde det och varför.
Men det har hon ännu inte fått veta. Polisen har inte haft någon misstänkt. Till lokala medier har polisen uppgett att närmare 500 förhör har gjorts, och att de kartlagt mobiltelefontrafik och genomfört tekniska undersökningar. En person har också setts försvinna från platsen.
Sonen hade gått fel väg i livet tidigare, in på den kriminella banan. Men nu hade han lämnat det. Trodde Shirin.
– Jag har varit hård mot mina barn, jag har haft regler och sagt att de inte får röka eller använda droger. Han hamnade ändå snett och i fel umgänge. Men han var på rätt väg nu. Mitt hjärta blöder för att jag förlorat honom.
Vi pratar om skolans roll, en värld Shirin arbetat i under alla år i Sverige, och hon frågar retoriskt om inte skolan skulle kunna göra mer för att hitta de tonåringar som hamnar snett och börjar ta droger. De möter och ser ju alla.
Men vi talar också om föräldrarnas ansvar. Här har Shirin mycket att säga. Det finns många föräldrar som inte bryr sig om var deras barn är eller vad de gör om kvällarna, säger hon. Eller hur det kommer sig att de plötsligt har pengar att köpa grejer för, och kanske till och med kan ge till föräldrarna.
– Om min son köpte tuggummi frågade jag vad han fick pengar till det någonstans. Jag vill säga till alla föräldrar att de måste ha koll på sina barn.
Enligt Shirin finns en rädsla hos många föräldrar med invandrarbakgrund att bli anmäld till myndigheterna om man är för sträng och hård som förälder. Hon talade nyligen med en mamma som var rädd för att barnet skulle säga något på förskolan och att hon som förälder skulle bli anmäld av personalen.
– De är rädda för att bli av med barnen, säger Shirin.
Många vill också skydda sina barn, även om det börjar göra dumma saker.
– Men man ska inte vara tyst och skydda sitt barn, man ska anmäla till polisen. Annars kommer barnen att hamna i fängelse som äldre.
Shirin berättar om hur hon präntade in regler och rutiner hemma. Man ska börja tidigt med det,, säger hon bestämt. Det ger stabilitet. Och man behöver aldrig sluta.
– Jag har regler för min 35-åring, säger hon och skrattar.
Det som hänt enligt Shirin de senaste åren är att de nya svenskarna blivit många fler. Många kommer från krigshärdar och bär på trauman och oro, och många bosätter sig i samma område. Kontakten med det svenska samhället blir liten. Men att skylla på att många av de här personerna och familjerna mår dåligt är för enkelt tycker Shirin.
– Alltid säger man att "de mår så dåligt" när man pratar om de kriminellas familjer. Men gå till psykiatrin då, säger jag. Jag går varje vecka och får jättebra hjälp.
I dag är hennes barn vuxna. Men hon tänker fortsätta att hålla koll på vad som händer i Gränby genom att vara ute och prata med människor.
– Jag vet att man inte ska lägga näsan i blöt, men jag måste veta vad som händer. För mina barnbarns skull.
Fotnot: Shirin heter egentligen något annat