I tidningen var det en bild på mig och en polis. Bildtexten berättade att polismannen jobbade med de kriminellt mest aktiva ungdomarna i Uppsala. Jag tillhörde dock inte de mest framträdande och fick tack vare tur, tidiga insatser och skolgång i Norrtälje en andra chans. Men jag nekar inte till att jag var med i den liga som UNT skrev om. Jag minns hur det var att växa upp i Gottsunda. Det var bråk, men ingen blev skjuten. När polisen kom så sprang vi. Vi kastade inte sten på dem. Jag minns Uppsala som en i grunden trygg stad.
I fredags var jag i Gottsundakyrkan för att ta ett sista farväl av ytterligare en barndomsvän. Vi gick i samma klass. Vi var de som varken ville, tänkte eller kunde sitta still. Han levde sitt liv utan de chanser jag fick. Jag tänker på honom och andra vänner jag växte upp med som blir färre och färre i en stadsdel som länge utvecklats åt fel håll. Men när jag tar del av framträdande opinionsbildare måste jag rannsaka mig själv. Har jag förträngt skjutningar, sprängningar och gängvåldtäkter i Uppsala, i Sverige under min uppväxt?
Läser Expressens Lars Lindström. ”Brottsligheten skenar inte”, ”Dödligt våld i dag är lägre än för femtio år sedan.” Jag går tillbaka och tittade vad UNT rapporterade om 1989. Jag kan ha varit slarvig, men jag hittade inget om mord med skjutvapen. Inte en enda sprängning. Inga skjutningar. Inga gruppvåldtäkter. Uppsala år 2019 har lokalt rekord i skjutningar och sprängningar. Liknande utveckling kan man se i hela Sverige. Om man inte blundar. Men opinionsbildande maktpersoner förnekar och skriver motsatsen.
I september 1989 berättar polisen i UNT om ”En liga med ett 40-tal tonåringar ligger bakom en rad fall av misshandel mot ungdomar. Gänget är det mest kriminellt belastade som funnits i Uppsala.” 30 år senare beskriver polisen ”Den grova och organiserade, kriminella aktiviteten i Uppsala domineras av sex gäng- eller klangrupperingar med ett bestånd av cirka 160 aktiva gäng/klanmedlemmar.” Aftonbladet skriver att gängen ägnar sig åt mord (plural), skjutningar, sprängningar, grova vapenbrott, otillåten påverkan mot myndigheter, näringsidkare och allmänhet.
Om brotten i vissa grupper i samhället har minskat, så har den kvalitativa samhällsstörande kriminaliteten eskalerat avsevärt, särskilt i de områden som sedan tidigare varit utsatta. Rent matematiskt, utan att lägga värderingar i det: Går utvecklingen vidare i samma takt så kommer ett tillstånd liknande inbördeskrig utspelas i Uppsala om ytterligare 30 år.
Snart finns det inte någon boende i en Gottsundalik förort som inte känner någon som blivit mördad. Varför fortsätter dessa makthavare inom politik, media, kultur och juridik förneka det uppenbara? Jag tror orsakerna är två. Hela förnekarens politiska identitet hängde på att det liberala samhällsexperimentet skulle fungera. Hellre förneka än att förlora sig själv. Det andra är förnekarens övertygelse om att folk inte klarar ofiltrerad fakta. Den måste tillrättaläggas. Jag vill påstå att inget är farligare än att förneka, ljuga och dölja. Det sår längtan efter auktoritära ledare. Jag har rannsakat mig själv. Jag minns inte fel. När jag var med i UNT första gången så sprängdes inga bomber på våra gator. Men den fara som idag är större än bomberna som sprängs är förnekelsen av farans existens. Tron att verkligheten går att blunda bort.
-
Denna krönika är en opinionstext. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.