Över 200 personer sitter framför sin skärm och ser på när ett sexuellt övergrepp filmas och basuneras ut i realtid på sociala medier. Offret ligger däckad på en säng och sändningen visar, enligt de som såg och har berättat om den, hur förövarna med lättsamt sinne förgriper sig på henne.
Det finns så många saker att uppröras över med det här. Att ännu en ung kvinna faller offer för män som tycker sig ha rätt till hennes kropp. Att vissa nättrådar som diskuterar det hela redan efter några timmar börjat skuldbelägga offret. Att så många satt och tittade på det livesända övergreppet och att det bara var några som ringde polisen.
”Hur kan man vara så dum att man filmar och livesänder en våldtäkt?” är en av de vanligaste frågor jag ser när jag läser i alla Facebookgrupper som diskuterar händelsen. Men det här handlar inte om att någon är dum. Det handlar inte om att någon inte förstår bättre. För de här killarna tycker naturligtvis inte att det de gör är kriminella handlingar som de kommer att ställas inför rätta för. De tycker inte att de gör något fel. Det här är det tydligaste exemplet på normalisering av sexuella övergrepp som jag har sett på mycket, mycket länge. Och det är därför mina fingrar skakar av ilska när jag skriver den här texten: för att det är så tydligt att vi har misslyckats.
Vi har misslyckats med att få våra unga att förstå vad man får göra med andra och inte. Vi har misslyckats med förklara vad en våldtäkt är, med att nå ut med varför samtycke behövs och vad som händer när det saknas. De senaste åren har vi fått upp debatten om samtycke på agendan och saker och ting börjar röra sig åt rätt håll: mot en samtyckeslagstiftning. Det är en framgång, absolut. Men samtidigt står det i dag så obarmhärtigt klart att vi inte gjort tillräckligt.
År och år har lagts på att förhöra offer om vad de hade på sig och om hur fulla de var. År som skulle ha ägnats till att fokusera på de unga männen – de som redan blivit förövare men också alla andra som riskerar det enbart genom att växa upp som pojkar i ett samhälle där skulden läggs på offret.
I dag är en sorglig dag. Inte bara för att ännu en kvinna fallit offer. Inte bara för att hennes kränkning mångdubblats genom att man bjudit in en publik till övergreppet. Det är också en sorglig dag för att det är så tydligt hur lång väg vi har kvar att gå innan kvinnors rätt till sina kroppar genomsyrar hela vårt samhälle.