Den andra förklaringen är att hon blir glad av att träffa ”sina gubbar”, och några tjejer för att prata, kolla hur de har det och bara umgås en stund.
– Det började med att jag gillar att gå på loppisar. På torget är det loppis varje lördag, och jag kom att prata med en kvinna som stod här och inte bara sålde grejer utan också delade ut smörgåsar. Jag började hjälpa henne göra smörgåsar, och en dag sade hon åt mig att gå över till bänkarna där ”gubbarna” satt och lämna över dem själv. Det gjorde jag, och sen har det fortsatt, berättar Annie Lewerentz.
Nu har det fortsatt i snart två år, fredagar eller lördagar har hon funnits på plats.
– De är mina vänner, jag bryr mig om dem! Säger Annie Lewerentz och spänner ögonen i reportern.
Och att det brys åt båda håll blev tydligt när Annie för sju veckor sedan ramlade så olyckligt att bröstkorgen skadades. Det blev omöjligt att komma till Vaksala torg, och några från gänget hörde ängsligt av sig och undrade vad som hänt.
Att de bryr sig blev väldigt tydligt också under intervjun som gjordes i ett kafé inne på Kvarnen. Den ene efter den andre av vännerna passerade förbi, hejade glatt och hörde sig för hur hon mår.
– De som träffas på torget lever alla ensamma, det här är deras sociala kontaktpunkt. Jag moraliserar inte om de köper ett par burkar öl. Det blir inte mer, det har de inte råd med, säger hon, och spänner ögonen i reportern igen.
Om hon spänner ögonen i Uppsalabor som ser att hon sitter tillsammans med sina vänner på bänkar på torget, framgår inte. Däremot att ”gubbarna” oroar sig för att hon ska få dåligt rykte av att bli sedd tillsammans med dem.
– Dåligt rykte! fnyser hon.
– Jag sitter tillsammans med mina vänner!
Vad är det som gör att du inte var orolig över att umgås med ”gubbarna”?
– Uppväxten nära Missionsförbundet där hela släkten på mammas sida var med. Det var naturligt att hjälpa andra och även om jag nu inte är engagerad i någon kyrka är det fortfarande lika naturligt.
En försiktig fråga om ekonomin bakom smörgåsar, frukt och godis besvaras, återigen med ett strängt ögonkast:
– Det är jag som betalar, jag tar inte emot några pengar eller vill ha sponsorer. Det här gör jag för att jag vill göra det, och bestämmer själv vad som görs och när, säger Annie Lewerentz.
Men det kräver planering. Det börjar redan på måndagen då hon noggrant studerar var extrapriserna finns. Hon åker buss och handlar i flera omgångar för att inte få alltför tungt att bära. Dubbelmackorna med ost och skinka eller kaviar och stekt ägg görs i ordning kvällen innan hon ska in till torget, och hon har skaffat en ny dramaten för att kunna få med sig allt på bussarna från Vänge in till Vaksala torg.
Efter de många veckornas sjukuppehåll är Annie Lewerentz nu så återställd att hon kan komma tillbaka till Vaksala torg och sina ”gubbar”:
– Nästa vecka kommer jag igen! Försäkrar hon vännerna som passerar förbi.