Många av våra läsare tycker att straffen för sexbrott mot barn är för låga. Utan att lägga någon värdering i vad som är värst - vad är det som gör att exempelvis våldtäkt mot barn ger 2-6 års fängelse och människorov 4 år till livstid?
– Hur man straffar och vilka nivåer man ska ligga på är ingen absolut vetenskap. Det är värderingar om hur allvarligt vi ser på olika brott. Samhället har förträngt sexuella övergrepp mot barn under lång tid och det har präglat lagen. Nu finns det mycket mer kunskap och det måste vara utgångspunkten när man bestämmer straff; hur stor skada innebär det här brottet? Även om till exempel misshandel innebär stor skada så är det oftast något man kommer över medan sexuella övergrepp är något som påverkar en för resten av livet.
Varför finns det en preskriptionstid för sexbrott mot barn?
– Den allmänna tanken vad gäller preskription för brott är att när det gått väldigt lång tid så ter sig kanske gärningen inte fullt så straffvärd som den en gång gjorde, och människan som begått brottet kanske har kommit förbi sin kriminalitet. Men det pågår en diskussion i dag kring den här frågan för vi vet idag att barn som utsatts för sexuella övergrepp kan förtränga det och komma ihåg det först långt senare. 2014 ville den nuvarande regeringen ta bort preskriptionstiden, men alliansen var emot. Jag har inte sett att de tillsatt någon ny utredning sedan dess.
I flera fall från Uppsala tingsrätt har den dömde fått en straffrabatt om personen begått en stor mängd sexbrott mot barn. Varför fungerar det så?
– Straffrabatten är både intressant och märklig. I exempelvis USA kan ju människor dömas till ett orealistiskt antal år när man lägger ihop påföljderna för vardera brott men här i Sverige har vi inte kopplat straffet till att de ska gottgöra vardera målsägande, utan det ska skadeståndet göra. Skadestånd ska den dömde betala till varje offer utan någon form av rabatt medan själva straffet reglerar den dömdes skuld till staten för att han brutit mot våra lagar, och då anser man inte att det är finns ett behov av att döma ut påföljd för samtliga brott. Ur offrens perspektiv är det varken logiskt eller rimligt.
I Svea Hovrätt dömdes en man 2015 för att ha våldtagit sin 4-åriga dotter. Mannen var 72 år när han såväl begick våldtäkten som när han dömdes. I domen skriver rätten att han får lindrigare straff på grund av hög ålder. Varför ska åldern tas i beaktande?
– Tanken som lagstiftaren har haft är att en gammal person är svag och inte klarar av fängelse. Men där kan man verkligen ifrågasätta om man inte ska ha en mer individuell bedömning och titta på brottets art. Om man kan våldta ett barn - vad säger det om gärningsmannens vitalitet?
I vår granskning har vi sett att domstolen sällan dömer ut höga straff och framför allt inte de maxstraff som finns för sexbrott mot barn. Hur hänsynslösa måste gärningarna egentligen vara för att det ska ske?
– I den utredning gällande sexualbrottslagstiftningen som presenterades nyligen konstaterar man just det här att domstolarna sällan använder den översta delen av brottens straffskala och därför så vill man ändra skalan för att komma högre upp genom att skapa en ny brottsrubricering - synnerligen grovt sexuellt övergrepp (sexuellt övergrepp används av utredningen i stället för ordet våldtäkt reds. anm.) mot barn som ska leda till minst sex års fängelse och högst tio års fängelse. Att ha olika graderingar leder generellt sett till det delas ut straff i skärpande riktning för allvarliga brott.
Hur avgör man om ett övergrepp är grovt eller synnerligen grovt?
– I utredning prata man om vikten av att i lagtext exemplifiera det. Bland annat nämner man hur stor fysisk skada barnet drabbats av.
Pratar man inte om psykiska men?
– Nej och det vet jag inte varför man inte gjort.
Bland pedofiler är återfallsrisken högre än hos andra sexualbrottslingar, samtidigt finns det ingen behandling för just pedofiler i fängelset. Hur ser du på det?
– Jag tycker att de här personerna bör klassas som allvarligt psykiskt sjuka och därför dömas till rättspsykiatrisk vård i stället för fängelse där behandlingen är frivillig. De här personerna behöver hjälp att komma över sitt beteendet och det klarar de inte själva. Det är inte på något sätt skonsamt mot vare sig vederbörande eller barn att inte ge dem vård tills de är mogna att komma ut i samhället.